Jag trodde att lavinfaran ökat i fjällen på grund av det myckna snöandet – men lavinfaran är graderad till bara 1 ser jag i datorn. Den siffran gällde också i somras under Idreveckan då fjällen var snöfria. Hmm.

Min misstanke var att vinterns snömängd bildat hängdrivor. Just det. Hängdrivor. Lika impopulära som hängorienterarna.

Jag hittade, trots ihärdigt letande bland mer än 8000 bilder i min dator, inga bilder som jag tagit på vare sig laviner, hängdrivor eller hängorienterare där i Idrefjällen.

För att råda bot på denna miss, tog jag därför kameran och pulsade bort till den tomtgräns där jag har en häck. Där var det verkligen hängdrivor. Och i bildens vänstra kant kan ni se att en liten lavin redan gått.

Häcken i min tomtgräns här i Leksand har verkligen en 5:a i lavinfara. Vem törs vara nära den?

Hela det här problemet med samlöpning/hängning orsakar just nu stora diskussioner. Det har ju egentligen alltid varit ett problem. På långdistansbanor rekommenderas mera gaffling i form av fjärilar men jag vet mig inte ha sett en enda fjärilsgaffling som haft fullödig orientering utan den har mest betytt tapp av banlängd som kunde ha använts till trevligare orientering. Och lättorienterade gafflingar kanske inte ger någon spridning alls.

Jag kanske ska skapa mera diskussioner genom att skriva hur jag skulle vilja ordna en mästerskapstävling i långdistansorientering med kval och final.

Jag skulle vilja dela in startfältet i fyra kvalheat. Från dessa går endast de 6 bästa i varje heat till final. Det skulle betyda att även dessa kvalheat skulle bli avsevärt mera spännande än vad de är av idag. Här skulle alla få ta i för att gå till final.

I finalen blir det alltså endast 24 löpare och det är långt mer än vad som har en chans på medalj. Därför behövs det inte fler. Dessa 24 löpare gör att det blir enbart kvalité på finalfältet och inga utfyllnadslöpare. Startmellanrummet är det som jag vill komma åt och med 24 löpare så kan jag ha 5 minuter mellan löparna och ändå klara startdjupet på två timmar.

Jag vill inte ha någon gaffling och inte visa upp löparna på stadion. Varje finallöpare är försedd med gps och framfarterna visas på en karta på storbildsskärmen. I stället för varvning inför målpubliken på stadion (någonting som stjäl en massa banlängd utan orientering) vill jag ha en kortsträcka ute på banan där löparen springer in i en kamerakontroll som sänder bilder till målet och storbildsskärmen. Bilder där svetten stänker. Jag kan tänka mig ytterligare ett par kameror vid några kontroller som främst sänder bilder när något extra spännande sker.

Det här betyder att speakerteamet vid målet (och eventuell tv-sändning) matas med information hela tiden, varför producenten får jobba hårt för att få fram det väsentliga av det som händer. Händer flera bra saker samtidigt får några läggas på kö i visningen. Detta kombinerat med en sakkunnig ol-kommentator gör att det inte blir någon död sändningstid, trots de långa startmellanrummen.

Uppfinningar och kvalitén i att ta hem information från skogen har ökat avsevärt på de senaste åren och det blir säkert bara bättre och bättre. Så låt orienterarna sköta sitt där de hör hemma: i skogen.

För de från finalen utslagna löparna vill jag ha en B- och en C-final. Platserna 7-16 i kvalheaten hamnar i B-final med 3 minuters startmellanrum. Övriga springer C-final och är de många så får vi nog i detta läge gå ned på ett startmellanrum på 2 minuter.

Andemeningen med C-final är att jag tror att det i de inte så orienteringsstarka länderna är mer PR för orienteringen där om de får en löpare som är 6:a i en C-final i stället för 46:a i en B-final. Dessutom behöver inte C-banan vara så ruskigt svår som de andra banorna.

Såja. Så vill jag arrangera ett mästerskap. Då är jag inte hindrad av något i banläggningen utan kan pressa ut max av området.

Jag hör hur "arenafolket" gråter.

"Hur ser en brunstgrop ut egentligen?" Så löd en fråga jag fick efter att jag nämnt ordet brunstgrop i ett inlägg häromdagen.

Eftersom jag fotograferar "allt" jag ser i naturen så är det lätt för mig att svara. Det är bara att titta på mina bilder – som förstoras om ni klickar på dem.

När en älgtjur blir brunstig, sparkar den upp en brunstgrop, urinerar i den varpå han vältrar sig i gropen. Varför älgtjuren beter sig på detta vis, antas bero på att han då får en speciell brunstvittring.

Det är väl tur att vi människor inte tar efter naturen i allt .....

När en älgtjur i detta tillstånd får vittring på en älgko – om hon så är flera kilometer bort – skall han bara dit. Flera gånger när jag ritat orienteringskartor eller sysslat med kontroller i skogen så har en älgtjur kommit rätt mot mig. Han är då i en annan värld och ser mig inte fast jag finns rakt framför honom i hans stråk bort mot älgkon. Jag brukar släppa älgtjuren riktigt nära mig innan jag säger "du behöver väl inte kliva rätt över mig". Allt för att få se hans våldsamma språng rakt upp i luften innan han vilset rusar iväg åt något håll.

Nu tror jag att han lugnar sig rätt fort och får sin älgko till slut ändå.

På bilden här nedan kan ni se att en älgtjur har gjort tre brunstgropar i rad.

Fotos: Kart-Bosse.

Snöskottning kan ge vissa reflexioner:

_   _   _   _

Olympiska spelen arrangeras varje år när det är skottår. Det uttrycket lärde jag mig en gång i tiden. Men av idag spökar vinter-OS till det där begreppet. Nu beror det förstås på vad man menar när man säger så där. Just inkommen från snödrivorna på min gårdsuppfart konstaterar jag i alla fall att i år är det skottår. Så det stämmer.
_   _   _   _  

Enligt det internationella orienteringsförbundet är det nu tillåtet att under tävlingarna följa efter andra orienterare utan att behöva orientera själv. Fy tusan så skönt. Det var ju så jobbigt det där med karta och kompass.
_   _   _   _

Det måste vara skönt för hängaren att inte längre behöva stanna och låtsasläsa kartan när den andra orienteraren stannar och läser sin karta. Nu kan hängaren i stället stå där och dofta på blommorna. Jag tycker att det luktar korkek om alltihop.

 

Det är märkligt att orienteringssporten inte är större. Vi människor orienterar ju ofta på kartor. Se till exempel familjen som skall till en nöjes- eller djurpark. De behöver en vägkarta för att hitta dit och de behöver en parkkarta för att veta var de är i parken och för att hitta det de söker där. Denna orientering klarar de lätt.

I stora shoppingcentra finns det kartor som visar alla våningsplanen och var de olika butikerna finns. De shoppingbenägna har inga problem att rulltrappa sig fram på dessa flerdimensionella kartor och hitta till sina butiksmål.

Kartor behövs för att styra oss människor rätt till många olika sorters kontroller vi vill besöka. Dessa kartor klarar vi av. Varför är det då inte intressant att ge sig ut i terrängen och leta orienteringskontroller? Varför uppfattas det som nästan omöjligt svårt? 

Kartor behövs till många olika ändamål. Idag ritar jag en karta som visar en draghundsbanas sträckning i den härliga men tuffa terrängen vid Mickelstemplet i Särna. Det blir tävlingar där till helgen. Banprofilen jag gjort säger mycket om vad som väntar deltagarna. I mitten av mars avgörs SM för draghundar på samma bana.

Årets 10milabanor sägs bli mera gafflade än någonsin. Det är naturligtvis något som jag applåderar. Om det betyder att det lag som orienterar bäst genom hela 10mila, också får defilera i mål som segrare, kommer jag att rysa av välbehag. En lång natts sällskapsresa som avgörs på de sista hundra metrarna, ger mig däremot en fadd eftersmak och jag brukar undra varför jag offrat en natt för att hänga med på sådant spektakel. Däremot ger många individuella, starka löp med spännande omkastningar en riktig thrillerkänsla som förstärks av nattmörkret. Förhöjd gafflingsfrekvens gör att alla löparna nu måste hänga med på kartan mera intensivt. Toppen!

För att få ett grepp om hur tävlingen kan komma att se ut efter några sträckor, lät jag en myrstack simulera tävlingsskogen. Tittar ni noggrannt på min bild, hittar ni löparna/myrorna utspridda lite överallt, letandes sina kontroller. Jag lade inget nattmörker över myrstacken då de tävlande säkert bär nya ljusstarka pannlampor, så det kommer inte att vara många nattmörka platser i löparnas närhet i årets10milaskog.

Klicka på bilden så den förstoras. Tittar ni i några minuter, kommer ni att upptäcka minst dubbelt så många myror mot vad ni ser vid första titten. Kanske det är eftersläntrande lag som kommit ifatt?

Det är märkligt ..... kanske ..... men så här kan det gå. Hela hans liv har varit att tänka höjdkurvor. Han är så inne i dessa slingrande tankar att han efterhand har tappat sin kontur och blivit upplöst i en massa helkurvor, hjälpkurvor och stödkurvor. Snurrigt värre för alla utomstående. Få vet vad han pratar om. Ingen kan beskriva hur han ser ut.

Tänk så illa det kan gå om man blir för fanatisk. Så här hade det inte gått om han haft semlor och Leksands ishockeylag att också tänka på ... Men nu var det bara kurvbilder i hans huvud.

Därför springer han här och hårdläser kartan, en transparent, konturlös orienterare, fullproppad med höjdkurvor. Vart är han på väg?

I går hade jag en fulltecknad dag.  Först en semla på Fricks i Rättvik och sedan iväg till snöskoracet där jag började med att ta mig upp till toppen av slalombacken; väntade in tätlöparna och sedan genade jag mellan ett antal fotoställen för att fånga Martin Johanssons fina löpning på bild. I den 20-gradiga kylan måste jag byta batteri i kameran ett antal gånger.

Därefter hem och lägga ut bilder och text om snöskoracet här på sidan och sedan snabbt byta om till badmintonspel. Hemkommen efter badmintonmatchen hade jag fått en massa mail om Siljan Snowshoe Race och dessa besvarade jag direkt.

Sedan var det dags för det viktigaste, nämligen att kolla in fullmånen. Den skulle vara extra stor i går kväll när den lyste över Norden. Men så tänkte jag att jag ville förstås också se den över kalfjället vid Städjan – men eftersom jag bor i Leksand, 22 mil från den finaste av vildmarker, kunde jag inte vara på plats. Men vad är en MacBook Pro om inte en trollerimaskin. Så jag valde ut en sommarbild som jag tog en kväll den senaste midsommaren och på denna bild strödde jag snö över vidderna. Jag kollade vädret på yr.no och det skulle vara vissa moln över Idrefjällen i går under natten. Därför fick sommarmolnen vara kvar som nattmoln och på himlen slängde jag upp en fullmåne som diffust lyste genom molnen. Skuggningen blev sisådär sanningsenlig, för jag såg mer till det konstnärliga och vackra i färgsättningen än till det matematiskt korrekta. Se också att månen lyser starkare än nattorienterarnas nya monsterlampor. Tycker ni inte det, kan jag hotta upp ljuset mycket mera.

På det här sättet kunde jag sitta i Leksand och uppleva fullmånenatten i fjärran vildmark, trots att jag vistades långt därifrån. Jag kände ju igen varje kurvdetalj på bilden. Upplevelsen var som en själavandring.

Siljan Snowshoe Race 2010  blev en kall tillställning med bortåt 20 minusgrader. Tävlingsklasserna för både damer och herrar hade att springa 8 tuffa kilometrar då banan gick från Storgatan i Rättvik och upp över hela slalombacken och i en sväng tillbaka in i samhället.

Många orienterare deltog i denna Sveriges första snöskotävling. Martin Johansson, IFK Mora, tog ledningen direkt och vid toppen av slalombacken hade han gått loss tillsammans med Laurent Vidal, Team TSL, Frankrike. Martin sprang ruskigt snabbt ; 32.10 på dessa 8 kilometer med snöskor på fötterna. Dessutom vägde hans snöskor mer än den franska tvåans.
Damklassen toppades av två fransyskor och bästa svenska här blev Tove Alexandersson, Stora Tuna OK.

Några resultat:
Herrar: 1. Martin Johansson, IFK Mora 32.10   2. Laurent Vidal, Team TSL, Frankrike 32.50   3. Magnus Jensen, Hammarby IF Friidrott 34.07

Damer: 1. Christiane Lacombe, Team TSL, Frankrike 40.11   2. Djamila Benqueche, Team TSL, Frankrike 41.03    3. Tove Alexandersson, Stora Tuna OK 41.50

Här kommer några bilder från loppet. Klicka på dem så visas de större.

Vid toppen av slalombacken hade Martin Johansson gått loss men skuggades fortfarande av fransmannen Laurent Vidal. Övriga är långt efter.

Den snabbe fransmannen Laurent Vidal.

Vid löpningen på Enåns is in mot målet kom Martin i ensamt majestät.

Kolla Martins snöskoteknik. Det ser ut som om han flyger fram.

Martin Johansson svänger in på Storgatan mot det hägrande målet.

Gustav Bergman, OK Ravinen, på toppen av slalombacken.

En frostig Tove Alexandersson gjorde ett fint lopp.

Jag hade endast sällskap av den lyssnande tystnaden
när jag stannade till vid en omkullfallen torrak.

Framför mig tittade ett höstligt gölöga upp mot himlen.
I sluttningen där uppåt skymtade jag den steniga
oframkomligheten vid tvärfoten av Nipfjället.

Jag satte mig på torraken i det vindstilla landskapet.
Skogen gömde mig i tystnaden nedom det kala och jag var
långt ovan vandrarnas vildmarksstig som går Nipfjället runt.

Jag tittade ut på gölens vattenyta och såg att
hundratals vissnade lövbåtar flöt vilsna omkring
men de hade stannat i brist på vind.
Vattensjuka sjönk de allt djupare in i hösten.

En korp kraxade sig upp mot den skymtande solskivan i grådiset
innan den vände och bortom trädtopparna varnade för min närvaro.

När jag böjde mig ut över gölen, såg jag hur trädens spegelbilder
sträckte sig ned mot ett oändligt djup som inte finns.

Jag reste mig och gick vidare snett uppför sluttningen och jag log
när jag såg att en älgtjur nyss sparkat en brunstgrop ovan gölögat.

Jag var inte ensam i vildmarken.