Igår blev det en långtur i Vitlavens vackra, mjuka landskap. Där går den första dagen av Idre 3-dagars fram. Enligt vädergurun Yr.no skulle det störtregna hela dagen – så därför blev min utflykt förstås regnfri med solglimtar.

Redan när jag passerade i den nedre kanten på De Tusen Sänkornas Land, såg jag att djurlivet vaknat, trots små snöfläckar här och där. Ovanför i den kurvdarriga sluttningen gick sex renar och betade sin lav och strax därefter såg jag en luftduell med vacker flyguppvisning. Jag passerade en tjäderhöna som låg på ägg och när hon, för att skydda boet, låtsades vara vingskadad och sprang iväg, följde jag lydigt efter - men jag hann snabbt ta en bild på äggen.

Jag har en favoritkälla i Idrefjällen och den hämtar underjordiskt sitt vatten från berget Slättvålen. Jag tog en närbild på källan och ni kan se att den har fin sand i sin botten, sand som underjordiskt följt med vattnet från de slingrande åsarna ovanför i landskapet.

Mitt i sanden på bilden skjuter vattnet upp ur underjorden på ett flertal ställen och får sandkornen att virvla runt men huvudådran springer fram precis nordost om sanden (jodå, bilden är orienterad mot norr - förstås). Trycket i huvudådran skapar en ständig vattenbubbla på sådär fem centimeter. Givetvis rastade jag vid källan med det renaste vatten man kan tänka sig.

När jag passerade en större hängmyr, såg jag färska spår efter en älgko. Den nedtrampade mossan med det torra gräset reste sig fortfarande, så jag förstod att älgkon inte var så långt borta. Just där höll jag höjd mot en kontroll en kilometer bort och älgkon hade tydligen samma idé, för jag såg en god stund var hon gått framför mig. Hon verkade inte så rädd av min närvaro, för när jag till slut skymtade henne framför mig, vek hon lugnt ned mot ett parti med granskog.

Då det är ganska blött i dessa marker just nu, är vitlaven förrädiskt hal att färdas odobbat på. Jag åkte ofta "skridskor" utför sluttningarna och tränade även en del vitlavsskejting för att stå på benen. Därför var det intressant när jag såg denna gamla vallaklocka som var uppsatt ganska högt på en tallstam där i vildmarken.

Det gav mig en tankeställare att då jag hade glidit så lätt på vitlaven, måste den vara rätt vallad.
Kan det vara så att detta har de norska skidåkarna kommit på och använder därför vitlavsvalla på sina skidor?
Är det därför de aldrig vallar bort sig - som svenskarna så ofta gör?

Bordet är gjort för att åtta personer skall kunna sitta vid det och äta mat.

När jag skulle äta frukost nu på morgonen, frågade jag mig var jag skulle få plats med filtallriken.

Idreveckan breder ut sig .....

Idag packade jag bilen och körde till Idre Fjäll. Jag tänker bli här i två veckor. Idreveckan är inte långt borta nu.

Norr om Mora passerade jag orienteringsskärmar med hänvisning till Arena Hökberg. Jag funderade på om jag skulle svänga förbi vid EM-kvalet - men jag fortsatte i stället mot fjällen.

När jag kom fram till Idre, åkte jag upp till Nipstugan vid trädgränsen.
Där såg det ut så här när jag tittade bort mot Städjan .....

Och när jag tittade mot Nipfjället såg det ut så här .....

När jag pratade med min Toyota Camry Touring - kallas mest Tojjan, sitt stolta namn till trots - om att åka ytterligare en bit i snön, fram till Trollvägen, började bilen spinna med hjulen. Och när en bil spinner, betyder det inte det samma som när en katt gör det. Så det var bara att backa ut ur snöhavet och banna mig för att jag hade bytt till sommardäck så här mitt i vintern. 

Ibland hamnar jag inte där jag från början har tänkt mig - som det till exempel skedde i denna bildberättelse. Det var precis som det är för orienterarna. De brukar också ganska ofta hamna där de inte tänkt sig.

Nu hade jag ingen GPS som avslöjade mig men en envis paparazzifotograf förföljde mig i detta djungellandskap.

Egentligen rekognoserade jag en mountainbikeled som jag skulle lägga in på en karta. Mitt i det uppdraget blev jag intresserad av något annat, något som jag anade fanns lite vid sidan om den leden. Egentligen är detta en varningssignal för det kan vara skogsrået Ronda som är i farten. Hon älskar att locka ut manfolk på villovägar. Men nu är jag inte så rädd för Ronda. Därför klev jag iväg rätt ut i buschen.

Redan från början var det trasslig terräng och värre blev det snabbt. Så här såg det ut framför mig.



Tätt med lövträdsstammar och sly, sly, sly, nästan ogenomtränglig sly på dyigt mark - och längre in skymtade jag ett granbestånd så tätt som om jag befunnit mig i Skåne. Ändå kämpade jag på i eländet, medan jag tänkte att så här mörkgrön färg finns det inte på paletten för att rättvist markera detta område på en orienteringskarta.

Det är inte alltid så lätt här i livet - men vem har påstått att det skall vara lätt, allra helst som .....

..... jag som vanligt betvingar djungeln med träskor på fötterna ..... Det var precis så träskorna höll sig flytande i geggan.
Fördelen med träskor är att det som flyter in i dem också har lätt för att ta sig ur. Till skillnad från stövlar.

Här ålar jag mig fram i mitt vägval i träskor. Det var lite slalomkänsla när jag attackerade trädpinnarna. Jag ser ut att ha bra tryck på dalbenet samtidigt som jag gör en effektiv och rytmisk riktningsförändring med vänster träsko. Ingemar Stenmark hade inte hängt med här ...

Även om man gör ett dåligt vägval, skall man vara glad. Som jag.
Och mountainbikecyklisterna skall vara glada att de inte behöver följa i mina spår.

Vid den 11:e kontrollen var det jämnt i toppen av D21 då Kristina Roberto, Sofia Holmgård och Amy Rankka var inom 21 sekunder. Så nu gällde det för dem att orka hålla ihop orienteringen på den lilla kontrollplockningsrunda som avslutade den första etappen av Idre 3-dagars.

Redan till den 12:e skärmen återtog Sofia Holmgård ledningen då hon sprang fort och riktningsrätt utför till kontrollen och var på dessa 300 meter 33 respektive 73 sekunder snabbare än sina två konkurrenter.

Även till 13:e drog Sofia ifrån ytterligare någon sekund men till den 14:e kontrollen kom hon in i fel ravin och rundningen hon måste göra, kostade så mycket tid att Kristina Roberto tog tillbaka ledningen med en sekund. I klättringen upp till kontroll 15 plussade Kristina på med ytterligare en sekund.

Till den 16:e kontrollen var det 500 meter med uppgiften att hålla riktning och höjd tills det i sluttningen alldeles före och ovanför kontrollstenen fanns kartdetaljer som kunde säkra kontrolltagningen. På denna delsträcka hade Sofia och Amy samma bästatid medan Kristina var 25 sekunder långsammare.

Och här, alldeles på slutet, avgjordes därför den första etappen och Sofia Holmgren sprang i mål på sluttiden 76:28. Tvåan Kristina Roberto hade 76:51 och trean Amy Rankka 78:48.

Här en bild på kontroll 16, stenen där första etappen slutligen avgjordes.

Naturligtvis hade det varit intressant att se hur alla i D21-klassen sprang denna långsträcka och inte bara ha sträcktiderna att gå på. Extra intressant för att det är märkligt med jämnheten i några löptider.

Från andra klasser som hade en liknande sträcka, har jag sett att det är två-tre minuter snabbare att direkt springa upp någon höjdkurva ytterligare än vad Sofia Holmgård gör och sedan ligga i strecket mot kontrollen. Men det gäller förstås att veta exakt var man är när det detaljrika partiet börjar 400 meter från kontrollen.

Sträckorna till första och andra kontrollen visade också upp skillnaden som är i terrängen; ovanför branterna öppet och lättlöpt medan terrängen nedanför branterna har tätare med skog och är sumpigare.

När jag ser tiderna på sträckan, så är Kristina Roberto, OK Linné överlägset snabbast med tiden 17:49 på de två kilometrarna. Näst snabbaste tiden har Sofia Holmgård och Ida Lindkvist, Leksands OK med 19:59. Men inom 27 sekunder kommer ytterligare fyra damer. Mycket märkligt på en så lång sträcka. Antingen är långsträckan för lätt eller också har de alla sprungit ungefär som Sofia. Eller har någon av dem gått rakt på och missat två minuter? Läser någon av dessa damer här, får de gärna kommentera.

Vid den 10:e kontrollen ledde Linn Nilsson, OK Tyr, med över tre minuter men här på långsträckan gör hon en 9-minutersmiss och får tiden 27:04. I stället går Kristina Roberto, med sin snabba sträcktid, upp i ledningen, 13 sekunder före Sofia Holmgård. Det blir en oviss avslutning.

Det är inte bara den osnabbare terrängen som sinkar i högervägvalet, utan också att det är 300 meter längre att löpa.
Se också här hur H21 hade det på sträckan.

Sträcka 3-4.
Efter tre besökta kontroller har Amy Rankka, Linköpings OK, tagit ledningen. Sofia Holmgård, Kils OK - som vi följer - är här på en 5:e plats, 2:41 efter Amy. Det avståndet ökar något till den 4:e kontrollen, då fyra löpare har snabbare sträcktid här än Sofia.

H21 hade samma sträcka och de snabbaste herrarna valde att springa till vänster om de två första höjderna och sedan, precis som Sofia, använda den mindre tredje höjden (den med u-grop) som sista säkra punkt, 150 meter före kontrollen.

Kristina Roberto, OK Linné, springer snabbast i D21 till 4:an med tiden 7:08. Sofia Holmgård använder 8:22. Det blev nog några motlutskurvor för mycket, även om vägvalet är mycket säkert.

Sträcka 4-5.
Vid kontroll 4 leder Amu Rankka och Sofia Holmgård är 3:10 efter - men vad hjälper det då Sofia använder 0:58 till femte skärmen medan Amu behöver 4:27 för att hitta rätt. Verkligen en ödesdiger kortsträcka på 100 meter. Det var flera som lade tid på denna brant i tvärsluttningen.

Sträcka 5-6.
Linn Nilsson, OK Tyr, som inledde med att vinna den första sträckan, tog nu över ledningen när Amy Rankka missade på 5:an. Och Sofia Holmgård var nu 2:a, 2:22 efter, något som hon förbättrade genom att vara snabbast till den 6:e kontrollen. Det är kul att se att Sofia, som hitintills har valt att springa rätt över alla höjder som har funnits i hennes väg på banan, nu har ork att riktigt springa ifrån alla konkurrenter på denna 550 meter långa motlutssträcka.

Sträcka 6-7-8.
Kristina Roberto, OK Linné - som redan vunnit två sträckor - tog hem dessa kortsträckor i detta landskap där det vimlar av små gölar. Än så länge ligger det Kristina i fatet att hon missade 7 minuter på den första kontrollen - men här har hon vunnit hälften av sträckorna, så hon är på väg in i matchen igen.

Sträcka 8-9.
Till kontroll 9 springer Sofia Holmgård snett och det kostar henne över en minut. Här på denna sträcka visar Lilian Forsgren, OK Tisaren, upp sig för första gången i loppet och hon vinner sträckan. Lilian är uttagen i landslaget att springa EM-sprinten i Falun i nästa vecka.
Hon tillhör också det gäng som hjälper till på Idreveckan genom att först springa tävlingen på förmiddagen och sedan efter dagsetappen hänga på sig en ryggsäck och ge sig ut i terrängen och plocka in kontrollerna. Kartläsning i olika tempon. Ett nyttigt sätt att träna på.

Sträcka 9-10.
Vid den tionde kontrollen leder Linn Nilsson fortfarande och hon effektuerar detta genom att också vara snabbast på denna sträcka. Hon är nu 3:11 före Amy Rankka och 3:30 före Sofia Holmgård.

Nu väntar en två kilometer lång sträcka för D21.

Även till den andra kontrollen på D21-banan låter jag en tvär ås stå i vägen för löparna. Och även här springer Sofia Holmgård upp mycket högt. I utförslöpningen mot kontrollen kommer hon snett och tappar 2,5 minuter mot bästa sträcktid. I gengäld sprintar hon till sig sträcksegern till trean. Från andra banor har vi sett att en vänstersväng runt tväråsen är minuten snabbare än "rakt på, högt över".

Från helgens 10mila ser jag att Sofia först sprang sista sträckan i damklassen och förde upp sitt lag 33 placeringar. Därefter laddade hon om och körde 8:e sträckan i herrstafetten och förde här upp herrlaget 5 placeringar.

Det är klart att springer hon rätt över alla höga berg hon ser i Idrefjällen, så är denna framgångsrika dubblering på ganska platt 10milaterräng inte förvånande. Styrkan finns.

Sofia Holmgård, Kils OK är alltid med och krigar i toppen i D21 under Idreveckan. Hon är duktig att springa och säker på orienteringen. Under Idreveckan 2011 var hon tvåa på Fjällorienteringen, trea på Fjällsprinten och hon vann samtliga etapper på Idre 3-dagars.

Här har jag fångat henne på bild i ett kartläsningsintensivt ögonblick.

Vi kan också titta lite på D21-banan från 3-dagars och se hur Sofia sprang på några av sträckorna. Till den första kontrollen hade jag dragit Himmeråsens tvärsluttning i vägen för att tvinga de flesta damseniorerna till ett orienteringsintensivt vänstervägval. Men Sofia valde att klättra uppför alla höjdkurvorna och hon sprang till och med till höger om strecket.

Tiderna på denna första sträcka hade jämn spridning från 11:58 (Linn Nilsson, OK Tyr) till 20:19. Sofia hade 12:21 på sitt tuffa vägval. Något kostade alltså bergsklättringen i tid men mest kan man tappa på ett sådant här vägval i fortsättningen av loppet, då höjdkurvorna kan sätta sig i benen. Hur skulle ni ha sprungit?

Klicka på bild och karta om ni vill se dem förstorade.

Jag kommer inte att ha något favoritlag när jag följer 10milaorienteringen i natt. Idrefjällens Orienteringsklubb har ju inget eget lag. Det är svårt att få ihop något sådant, då klubbens ende aktive, Göran, annars springer Öppen Motion 5, eller något liknande. Också det är ganska sällan.

Det skulle vara jobbigt för mig som lagledare att ha tillgång till bara en löpare - men det förenklar förstås laguttagningen avsevärt. Man kan säga att jag toppar laget på varje sträcka med den vassaste orienteraren vi har i klubben.

Jag kanske skall ringa Percy Nilsson och fråga om vi skall ordna till ett slagkraftigt 10mila-lag till nästa år. Hans Malmö Redhawks var ju inte mycket till ishockeylag, så han lämnade dem. Percy är ju van vid ishockeylöner, så jag tror att vi får ihop ett hyfsat 10milalag om löparna får månadslöner i 200.000-kronorsklassen.

Det skulle förstås vara intressant att pröva.
Mest kanske för att få höra vilket himla liv det skulle bli i den svenska orienteringsvärlden.

Jag har alltså inget favoritlag när jag följer 10mila genom natten. I stället tycker jag att det är intressant att se hur olika löpare reagerar i de situationer som uppstår under tävlingens gång - för orientering är en individuell sport även på en stafett.