Nu blir det streckgubbar i två utlägg i rad här på bloggen. Nyss hemkommen från ishockeymatchen Leksand-Malmö, måste jag visa hur jag hoppade hela vägen hem. Efter att Leksand totalt spelat skjortan av 37-miljonersbygget från Malmö, (6-0), så hade jag långt ned till marken under de tio minuter det normalt tar för mig att gå från Tegera arena.

Nu ritade jag för någon dag sedan den här streckfiguren som gör ett Stinahopp – och jag skickade ned den till Holland som en positiv uppmuntran – men med ett runner´s knee görs inga hopp som Stina Lundberg Dabrowski kunde.

Däremot hade jag inga problem att sätta rekord i antalet Stinahopp på 1400 meter. För Leksands spel hade gjort mig alldeles euforisk där jag studsade hem i vinternatten.

Jag har inget emot att få studsa så här fler gånger.

När jag nu återupplivade minnet av stigen som gick ut från ödetorpet, kom jag också ihåg att den stigen passerade vid foten av en tvär backe. I den backen hade jag min "alpina arena" – för det var glest mellan tallarna just där.

I slalomdelen - med längdskidor - var tallarna stabila käppar som tålde en tackling utan att falla. Så jag behövde inte klättra upp för backen för att resa upp dem igen.

I störtloppsdelen var det inga problem att använda längdskidor, för där var det bara obromsad fart rakt utför på tväraste stället som gällde. Problemet var i stället att jag inte hade någon uppbromsningsplan att stanna på. Ju fler gånger som jag åkte, desto snabbare blev "pisten" och jag hamnade därför hela tiden längre och längre ut i snärjskogen.

I denna alpina arena ingick också backhoppning. I backens nedre del byggde jag ett hopp där jag flög åtminstone 20 meter. Med längdskidor. Det var väl på den tiden då jag var 10-13 år gammal som jag utmanade ödet på detta sätt med bindningar som inte kunde lösa ut om det gick fel.

Jag måste ha varit bra tränad  i benen och vristerna dessa vintrar, för varje backhopp jag gjorde skulle förstås vara längre än det förra. Jag var nog ingen Janne Boklöv i min backhoppning, utan fladdrade säkert för det mesta som ett höstlöv i stället. Ja, ungefär som Eddie the Eagle gjorde en gång i tiden. Men trots alla mina kraschlandningar har jag inget minne av att jag någonsin gjorde mig illa.

Så här tror jag att Kart-Bosse såg ut som backhoppare. Jag får väl skylla på att jag använde längdskidor. De var nog felvallade som vanligt.

Ibland kan en dröm vara märklig och konstig. Jag drömde en sådan i natt. Jag stod vid en stig i en tallskog och jag var helt på det klara med att det pågick en orienteringstävling där.

Plötsligt kom det en deltagare åkandes i en rullstol rätt genom terrängen utför en backe ned mot mig. Det borde inte gå så bra, ja egentligen borde det inte gå alls. Men rullstolsdeltagaren höll farten uppe med armkraft och ekipaget krängde och studsade sig fram hyfsat fort och försvann på skrå i sluttningen mot en kontroll längre bort i skogen.

Efter en stund kom den rullstolsbundne tillbaka utan att ha hittat kontrollen.

På något sätt visste jag drömskt vilken kontroll den rullstolsbundne skulle ha på sin bana och därför frågade jag:
"Varför följde du inte i stället den här stigen till den stigkrök som finns ganska nära din kontroll?"

Då såg jag på den rullstolsbundnes karta. Det här var inte en vanlig orienteringskarta som de andra tävlande hade – utan den här kartan var verkligen speciell.

Framför sig på rullstolen hade orienteraren samma sorts kartställ som mountainbikeorienterarna använder och den fastsatta "kartan" var en stor bricka där terrängen i alla dess formationer var tredimensionellt uppbyggd av potatismos. Några gröna salladsblad låg utslängda lite här och där. Mest såg de ut att symbolisera skog men ett och annat av bladen kunde kanske vara svårforcerade grönområden i terrängen.

Stigen som jag stod invid, var markerad på "kartan" med ryggradsbenet från en fisk!

Förskräckt stirrade jag på den rullstolsbundnes dåliga "karta" och jag funderade varför denne orienterare vid starten inte fick en riktig orienteringskarta.

"Jag skall hjälpa dig med kartan", sa jag.

Då märkte jag att den stig jag stod invid, var en stig i min barndoms Bredmyrskog. Just denna stig trampade jag sällan under den tid jag bodde där och jag har inte tänkt på den på oändligt många år. Men nu i drömmen framträdde minnet av den glasklart hos mig. Varje böj mindes jag med ens knivskarpt.

Jag tog "kartans" stig (fiskben) och böjde till det skalrätt i alla stigens verkliga böjar och jag lade tillbaka fiskbenet karträtt på "mosbrickan".

"Nu kan du göra ett nytt försök att hitta din kontroll", sade jag och den rullstolsbundne åkte iväg efter stigen i en rasande fart.

Kontrollen bestod av en liten höjd – markerad på "kartan" med en liten mosklick – och höjden fanns ganska nära stigen.

Efter en liten stund kom den rullstolsbundne tillbaka och han sken som en sol.

"Nu hittade jag kontrollen direkt! Tack så mycket!"

Den tappre orienteraren försvann därefter rätt ut i terrängen, skumpande och krängande uppför en sluttning på väg mot nästa skärm.

I det ögonblicket vaknade jag.

Jag hoppas att den mosiga kartan stämde bättre vid de andra kontrollerna.

Annars får den rullstolsbundne åter söka upp mig i drömmen, så skall jag "rita" om moskartan så den stämmer bättre under resten av orienteringsbanan.

Drömmen i sig var lite konstig – men det var trevligt att återuppleva minnet av den gamla stigen som gick ut från ett ödetorp nära där jag bodde. Jag minns att den stigen upplöstes efter en kilometer och försvann därefter spårlöst i Bredmyrskogens vildmark.

Nu har den verkligen slagit till: Crosstrainervintern. 20 minusgrader i en bländande soluppgång där mina knarrande steg ut till postlådan knekar över hela Täppgatan. Slamkryparna borde oljas för ett tystare möte med den kärva snön. Märk väl att jag skrev slamkryparna. Träskorna får, tro det eller ej, i sådant här bistert vinterväder stanna innanför dörren.

Medan jag knarrar mig in igen, ögnar jag fruset snabbt igenom framsidorna på tidningarna jag hämtat.  

På Dagens Industri läser jag alltid först börsrutan och jag ser att börsen har gått upp 0,3%. Det gläder mig men räcker inte för att få mig att känna värme.

FaluKuriren har en ruta om att de främsta skidåkarna i världen inte tävlar i ryska Rybinsk på grund av utlovad extrem kyla. Skidåkarna är kritiska mot att det läggs viktiga tävlingar i Ryssland i februari månad då det oftast är mycket kallt där.

FIS tävlingschef försvarar sig kyligt: "Det är en vintersport. Då kan det vara kallt".

Efter denna fimbulvinterstart på dagen med kall näsa, kändes det rätt när jag kommit in igen att ta fram en karta med någon av den kommande sommarens orienteringsbanor från Idreveckan inritad. Segertid cirka en timme. Jag läste in banprofilen på crosstrainerns dataskärm för att provlöpa banan.

Hoppsan! Oj vad motlutigt!

Ja ja, det var bara att hoppa i mina Nike för inomhusbruk (inte träskorna nu heller) och så sätta igång.

Men först lade jag upp ett rullande bildspel på datorn med härliga vildmarksbilder från Idrefjällen. Nu var det bara att provspringa den valda orienteringsbanan och följa med på kartan. Då visste jag varför det kändes motigt ibland. Och samtidigt tittade jag in i sommarens vildmark när bilderna rullade förbi på dataskärmen framför mig. Emellanåt skymtade jag också en orienteringsskärm i naturreservatets gömslen.

... jag klarade orienteringsbanan på den tänkta idealtiden ...

Har jag ingen grönskande härlig sommar just nu, så skapar jag mig en mitt i Crosstrainervintern.

Det är nu riktigt kallt i en stor del av Europa så det är bäst att ni klär er ordentligt när ni skall ut på löpträning eller har skidor på fötterna.

Min kompis, fotomodellen Highland Cattle, visar här hur det skall se ut. Verkligen heltäckande klädsel.

Härlig vinterdag!

-  Trevlig kartritning på blandade produkter hela dagen.

-  Läcker semla från Siljans konditori.

-  Otroliga Tove Alexandersson åker överlägset hem sin andra seger i världscupen i skidorientering därborta i USA. Höjden 2200 meter tycks inte bekomma denna unga, tuffa världsartist det minsta. Jag har skrivit det förr och jag gör det igen: hon är suverän!  

-  Alltid trevlige Peter Arnesson vann också en världscupseger därborta idag. Han ser ut att få till ännu en framgångsrik skidO-vinter. Härligt!

-  Och så till kvällens begivenhet: ishockeymatchen mellan topplagen Leksand och Västerås. I en kokande Tegera arena går Västerås upp i en 3-1-ledning i början av den andra perioden. Då sparkar Leksand in en högre växel och börjar åka skridskor i en rasande fart. Västerås hinner inte med och Leksand gör några riktigt läckra spelmål. När matchen är slut står det 8-3 till Leksand på jumbotronen, sedan Leksand vunnit den sista perioden med 5-0. Leksingarna verkar ha skött konditionsträningen bra.

Jag säger då bara: det är tur att Västeråsspelarnas busschaufför inte var med och spelade i matchen. För då hade han varit lika yr i huvudet av leksandsspelet som hans västeråsspelare var - och han hade då inte hittat vägen hem i natt.

Som obotlig kartoman, jagar jag alltid annorlunda kartor där jag drar fram. När jag före nyår var på Gran Canaria, hade jag inga förhoppningar om att där finna något nytt i kartväg, då jag tyckte att jag under åren noggrant nagelfarit alla Kanarieöarna.

Men i lilla mysiga Puerto de Mogan – som jag besökt så många gånger – hittade jag denna lilla kartbild som gömt sig undan för mig tills nu.

De två kämparna som brottas, har kartbilden av Gran Canaria som bakgrund. Inte mycket till karta men i alla fall en karta.

Orden LUCHA CANARIA, som står överst på skylten, är namnet på kanarisk brottning. Det är verkligen en historisk sport, för den utövades redan av urinvånarna på Kanarieöarna. Den användes länge för att lösa och reglera tvister som uppstod där.

Det var alltså raka rör på den tiden och inga blodbad eller sega, politiskt beräknande långbänkar, som löste tvisterna ..... Mycket just, tycker jag.

Ordet TERRERO betyder arena och fighterna avgjordes i forntiden och avgörs fortfarande på cirkelformade terreros av sand. Reglerna har i alla tider varit de samma och de är enkla: det gäller att få ned motståndaren i sanden genom krokben, balansgrepp och andra knep. Från att ha varit en forntida nyttosport, är den nu en publikvänlig tillställning som även visas i televisionen.

Bentaget på bilden verkar i alla fall vara rejält. Det lär inte hjälpa den andre att i sin prekära situation försöka dra ned motståndarens byxor ...

Siljan Turism har just utkommit med ett nytt innehållsrikt nummer av sin tidning Siljan Just nu. I den får man reda på vad som händer i Siljansbygden (Leksand, Mora, Orsa, Rättvik) under sportlov, Vasaloppet och Melodifestivalen och massor av andra evenemang och sevärdheter som sker här den närmaste tiden.
Och vill man hitta i Dalarna så finns min karta på tidningens baksida.

Vasaloppet har en helsidesannons med budskapet: FYRA SÄTT ATT ÅKA FRÅN OXBERG TILL MORA.
De räknar upp KortVasan, UngdomsVasan, HalvVasan och SkejtVasan. De nämner förstås inte det femte sättet, nämligen TjejVasan, för den är fulltecknad sedan länge.

Men jag tror de glömt ännu ett sätt att åka från Oxberg till Mora
                                       – eller har Dalatrafik lagt ned sin busslinje?

Det blev en händelserik weekend. Det började på fredagskvällen då jag var en av 7650 åskådare (fullsatt) i Tegera arena här i Leksand. Vi såg Leksands hockeykrigare dramatiskt vinna en hektisk derbymatch mot ärkerivalen Mora. Avgörandet kom först på straffar.

Efter firandet av den matchen var det lördag förmiddag och jag åkte till Rättvik och såg Siljan Snowshoe Race. En snöskolöpning som är tuff då damernas och herrarnas huvudklass har att springa 9300 meter och banan bland annat går rätt upp för hela slalombacken. Med tanke på slalombacken saknade jag verkligen deltagare från Team Rockrunners. Jag tycker det är ofta som jag läser om deras träningar och tävlingar uppför Hammarbybacken och där verkar det också som om Team Swedens damlag i snowshoe race också löptränar.

Efter att ha sett Siljan Snowshoe Race, hann jag hem och här på bloggen slänga ut några bilder och lite text från snöskoarrangemanget, innan jag förflyttade mig till sporthallen i Insjön. Där var det dags för min lördagsbadminton. Direkt från badmintonmatchen bar det av till Björbo för att se den alltid proffsiga Björborevyn.

Och idag har jag i datorn följt den förträffliga sändningen från SM i skidorientering i Östersund. Dessa sändningar har också gått i svensk television och det verkar som om de har mottagits bra av tittarna. Det var riktigt spännande tävlingar. Med ett speciellt hjärta för Dalarna, gläder det mig att de duktiga juniorerna Andreas Holmberg, IFK Mora och Frida Sandberg, Säterbygdens OK vann herrarnas och damernas seniorklasser.

En liten stund efter det att Frida åkt i mål, var det dags för ishockey i datorn igen. Leksandslaget hade nu förflyttat sig ända ned till Borås. Förnöjsamt såg jag Leksand krossa boråsarna med 5-1.

Imorgon fortsätter det sportiga för då börjar VM i skidorientering på hög höjd där på andra sidan av Atlanten. Det är intensivt nu.

Visst finns det de som har specialiserat sig på att tävla med snöskor på fötterna – men när jag idag tittade på Siljan Snowshoe Race i Rättvik, så insåg jag att de flesta deltagarna kom från en massa andra idrotter. Jag såg i huvudklasserna för damer och herrar deltagare som sysslar med orientering, friidrott, cykel, mångkamp, triathlon. Där sprang en svensk mästare i mountainbike och en världsmästare i multisport.

Siljan Snowshoe Race ingår i Europacupen för snöskolöpning och därför var flera landslag på plats. Där fanns de bästa från Schweiz, Spanien, Frankrike och även Sverige, som debuterade med ett landslag i denna vintersport.

Det svenska herrlandslaget består just nu av Magnus Jensen, som är en duktig löpare men också var trea i fjolårets snöskorace här i Rättvik samt de framstående medeldistanslöparna Joakim Löfwing och Martin Stjernlöf.

Det svenska damlandslaget i snöskolöpning mötte jag med kameran på Enåns is strax före målgång.

Lena Örn springer i det svenska landslaget i hinder.

Petra Kindlund är duktig på att springa alla distanser från 800 meter till marathon. Hon var bland annat tvåa i damklassen i senaste Lidingöloppet.

Sara Trane är också en framstående hinderlöpare i det svenska friidrottslandslaget.

Jag missade att ta bild på Laura Piechal. Hon är annars triathlet och hon var snabbast i ett snöskorace i Ljungdalen vid nyår.

Orienterarna var i år sparsamt representerade. Det första snöskoracet för tre år sedan här i Rättvik vann ju Martin Johansson överlägset före kontinentens snöskoelit och samtidigt var Tove Alexandersson tvåa i damklassen.

I år fick jag till en suddig bild på Simon Hedlund, Ärla IF. Antingen sprang han så fort att min kamera inte riktigt hann med – eller också var han så trött att han var i upplösningstillstånd.

Eller också frös jag om händerna när han kom.

Resultatlista kommer på denna hemsida .