Idag avgörs VM-sprinten i Norge. Därför får det bli en sprintbild här. Det är målområdet för årets Fjällsprint under Idreveckan som syns vid Sommarparkeringen vid Nipfjället. Målet är alltså beläget 1007 meter över havet. Vi behövde ingen storbildsskärm för att följa löparna, då det från målet gick att se de tävlande live på den detaljrika fjällsluttningen.

På söndag sparkar VM-orienteringen igång med sprinten så nu är det dags att vända blickarna mot Norge. Därför har jag klättrat upp för södra tvärkanten av Nipfjället, där jag låter blicken vandra över den långsmala Burusjön och söka sig vidare mot det fjärran fjällmassivet Rendalssölen i Norge. I nabolandet därborta skall det springas om VM-medaljerna.

På torsdag avgörs orienteringens blå band – Långdistansen.
Då är jag på plats på skidstadion i Granåsen utanför Trondheim.

När orienteringskartor innehåller gröna ytor är det inte så roligt. Det betyder stökigare framfart i terrängen. Är partier av kartan dessutom oframkomligt helgröna, blir det hela ännu tråkigare.

Men för mig finns det ett undantag. Jag har ett helgrönt område som jag gärna gömmer mig i varje sensommar: mina vildvuxna hallonsnår. De är höga, täta och villande stora. Dessutom producerar de härliga hallonbär i kopiösa mängder. Tänk vad skönt att smyga sig in i det helgröna gömslet och äta och äta.

Ibland sticker mitt huvud upp bland hallon och blad. Det gäller att se så jag inte gått vilse.

Jag har inte hunnit spela någon tennis denna sommar – inte förrän igår. Då tog jag centercourten på Insjöns grustennisbana i besittning under två timmar.

Idag är mina ben fulla av ömmande nyupptäckta muskler. Startmuskler. Bromsmuskler. Kanske också glidmuskler från alla vändningar i gruset.

Var kom de småmusklerna ifrån? Jag trodde att jag var bättre trimmad än så.

Okej då. Ont skall med ont fördrivas, sa visst någon snusförnuftig tänkare. Så därför kör jag två timmar till på Insjöns grustennisbana idag.

En varm sommar går mot sitt slut och om kvällarna sänker sig nattorienteringsmörkret över Leksand.

Jag tankade bensin idag. Under pekskärmen vid korttankningen satt en lapp på vilken det stod:

"Ta av dig vantarna när du använder pekskärmen". 

När jag läste den texten, visste jag att jag kommit tillbaka till Sverige.

Varje gång som jag är i södra Spanien vill jag upp i bergen i Sierra Nevada. Så också denna gång. Från Granada förflyttade jag mig med bil upp till 2100 meter över havet, där den välkända vintersportorten ligger med alla sina häftiga skidbackar.

När jag därifrån blickade uppåt bergen, fanns det fortfarande där högre upp fläckvisa partier med kvarliggande snö.

Naturligtvis ville jag dit och min bild är tagen från 3028 meter över havet.

På så hög höjd har inte mina träskor vandrat förut.

Naturligtvis är det enklast att i hemmaskogarna i Sverige få till samtal med de trädandar som bor i torrakar, brandstubbar, högstubbar och i speciella trädstammar i vår vildmark men även där nere i Spanien finns de förstås.   

När jag i ett kantområde av Alhambra upptäckte denna märkliga stam, kände jag direkt att den var ett viste för dessa väsen. Stammen innehöll mycken märklig kraft men det var svårt att förstå dess gammelspanska.

När trädet tidigare i sin tillväxt inte kunde eller ville flytta på muren, lade sig stammen i stället som ett stort elefantöra upp efter murstenarna och hängde sig sedan vilande uppe på muren.

Hela stammen är som ett stort troll i fladdriga kläder som lutar sig med armbågarna på muren och spejar in i landskapet på den andra sidan. Ett stort troll, fyllt av energi i sina ådror och försett med en kamouflerande grönska.

Inne i arabkvarteren i det gamla Granada hittade jag denna spännande anslagstavla. På sitt sätt är den ett unikt konstverk som i fragment av affischer berättar om händelser som varit i staden. Ur det lilla som är kvar av affischerna, går det att gissa sig till en del information. Boende i staden kan få ut ännu mera i minnen.

En märklig, död anslagstavla som samtidigt är ett livfullt konstverk.

Snart finns den kanske bara på min bild.
Eller skall den få stå kvar så här i de livligt befolkade gränderna?

Efter några härliga dagar i Nerja, lämnade jag det havsnära livet och bilade upp i bergen. Jag hade inget förbokat boende där men räknade med att finna något ledigt i den urgamla staden Granada, 240.000 invånare och med en historia från år 600 f.Kr.

Och visst hittade jag ett spännande boende; hotellet Alhambra Palace med fantastisk utsikt över hela staden och långt upp i Sierra Nevada. Den som byggde hotellet för prick 100 år sedan, måste ha hämtat ritningarna direkt ur "Tusen och en natt". Sagolikt vackert hotell.

Med kort gångavstånd till det stora borg- och palatsområdet Alhambra – som började byggas på 1200-talet och som tillhör UNESCO´s världsarvslista – kändes mitt boende kulturhistoriskt. Allrahelst som den arabiska gamla stadsdelen Albaicín, som också finns på samma världsarvslista, låg inom synhåll.  

På en liten restaurang i just Albaicín fick jag en sen kväll uppleva ett uppträdande av några fantastiskt duktiga flamencodansare. Jag hade kommit fel i de trånga kvarteren men efter flamencodansen tyckte jag ändå att jag hittat rätt.

Det är skillnaden det mot orienteraren som när denne kommer fel också är fel.

Jag har gått igenom hela Alhambra förr men inget kunde hindra mig från ett återbesök. Det finns så mycket vackert och annorlunda att upptäcka där. Vid entrén fick jag en karta över området och naturligtvis orienterade jag den rätt med hjälp av kompassen i min iPhone.

Alhambra är inte bara gamla stenar att titta på (borgar, murar och palats) utan Alhambra har också många vackra parkområden. Som det på bilden här ovan. För att få lite liv i kompositionen, lät jag katten – som finns till vänster i bilden – fånga en mus och leka kattleken med den en stund.

Förvisso inte lika mäktigt som när våra vargflockar tar en älg och sliter den i stycken långt innan den har dött – men något åt det hållet är kattens lek med musen.

Härifrån till att tänka på den blodiga tjurfäktningen i Spanien är steget inte långt. I Katalonien i nordöstra Spanien, har de just tagit ett beslut på att förbjuda denna urgamla tradition av djurplågeri. Tänk om vi i Sverige vore lika förståndiga som katalonierna och förbjöd vargarnas grymma djurplågeri. Vi är faktiskt inte ett dugg bättre än tjurfäktarna när vi nu under de senaste åren återinfört detta barbariska djurplågeri i våra skogar.

I ett fönster i ett palats i Alhambra står detta vackra hjortdjur och tittar ut över staden och de närmaste bergen. Ett hjortdjur som nog är förnöjt med att vara gjort i plåt.

Visst blev jag förvånad då jag kom gående i Nerja och plötsligt fann en båt på torra land mitt i staden. Vad hade den kaptenen styrt efter för instrument? Inte hade han haft en Silvakompass direkt.

Jag ropade till honom och frågade om han ville låna min iPhonekompass för att ta sig ut på blötare underlag men han svarade inte. Han hade nog krypit in i styrhytten med sin sextant och ville vara i fred. Ingen missvisning här inte.

Om han någonsin kommer ut på havet igen står alltså skrivet i stjärnorna.