När jag en stund efter lunchen gick ut på fjället var vädret mulet men till synes stabilt. Jag hann bara en kilometer innan en häftig hagelskur drog fram över mig. Samtidigt såg jag hur mörka regngardiner hängde  och fladdrade långt ned under det gråa som täckte himlen vid Fjätervålen någon kilometer bort och i hänggardinerna lekte åskans blixtar i ett skönt och häftigt färgspel. Sedan störtade regnet ned över mig och dränkte mig från topp till tå. Åskan rörde sig mot Städjan men orkade inte ta sig uppför den tvära sluttningen utan vek av bort från mig och försvann.

Med regnfyllt ansikte nådde jag fram till kontrollen som jag skulle märka ut.

När regnet lättade efter en stund, började göken i Foskdalen att ropa. Då förstod jag att solen var på väg. Snabbt skingrades molnen och sommarvärmen vällde in över fjället. Solen värmde mig torr i den lätta vinden och i den sista tvära stigningen hade jag humlesurr kring fötterna.

Det var en sådan dag i fjällen.

Det är väl en del som går in i dimman på midsommaraftonen. (Bor man i Leksand och ortens 10.000 invånare utökas med 30.000 midsommarfirare, vet man att det är sant.)

På morgonen idag var det lätt att gå in i dimman även här på Idre Fjäll. Och det utan sill och nubbe. Naturen ordnade det ändå. Den lastbilschaufför som fraktade målhuset till söndagens fjällorientering och måndagens fjällsprint upp till sommarparkeringen vid Nipfjället, såg inte många meter framför sig på den del av vägen som gick över kalfjället.  

Och där i dimman låg det massor av renar på båda sidor av vägen. De köar säkert för att få en bra åskådarplats till söndagens fjällorientering. Det vet att det gäller att vara ute i god tid när publiksporten orientering arrangeras. Det här är som när Bruce Springsteen kommer till Globen. Lika populärt.

Under vinterns förfiningsarbete av banorna flyttade jag en kontroll 160 meter på Fjällorienteringen. Nu skall jag ut på fjället och flytta markeringen. För att genomföra denna justering har jag att gå 2600 meter från närmaste bilväg. Det betyder att jag behöver genomföra en fjällvandring på över en halvmil bara för att flytta en kontrollmarkering.  Här är allting verkligen oväga.

Förstå att jag behöver ladda upp med ett hundratal gräddiga semlor i början av året för att orka med en Idrevecka. Men topptrimmad blir jag.

Dessa nätter vid midsommartid här i Idrefjällen är sällsamma. Efter en dag med härligt värmande väder, var det som om solen aldrig ville gå ned. Bilden är tagen klockan elva på kvällen. På grund av motljuset i bilden ser det mörkt ut bland träden men faktum är att jag lätt kunde läsa kartan i det magiska ljuset i den nordiska sommarnatten.

Nu är startlistorna till Idreveckan utlagda. Orienterare som representerar klubbar från 10 olika länder deltar.

4:an från sprinten vid VM i Tjeckien 2008, Lukas Bartak, deltar. Medaljörerna där var Khramov, Hubmann och Martin Johansson.

Lukas Bartak springer i Sverige för OK Tisaren och i landslagssammanhang för Slovakien. Det skall bli intressant att skicka ut honom på Fjällsprinten i detta kurvknöliga sluttningsområde. Inte ett hus så långt ögat kan nå. Och det är långt. Annorlunda.

Blir deltagarantalet i direktanmälan varje dag det samma som i fjol, kommer Idreveckan att öka antalet startande något från förra året.

Det är lite mycket nu. Mail och telefonsamtal i massor. Tävlingsförberedelser. Idreveckan trycker på. Fjälletappen börjar på söndag. Tre fullastade bilar och en släpvagn med tävlingsgrejer åker från Leksand till Idre Fjäll. Resten ligger i ett förråd under tävlingssekretariatet däruppe. Den cramohyrda bajamajan hakas på i Mora. Fjällpiparen kan ruva vidare i lugn och ro för SportIdentenheterna är ljudlösa nu. Det blir stämningsfullt tyst på fjället ....    

Nu drar det ihop sig till den fantastiska Jukolakavlen till helgen. Festen som får en stor del av det finska folket att springa orientering – och det vare sig de kan det eller inte. Suveränt! Och från Sverige kommer massvis med lag.

Tiomila fick jag vara med om att vinna och det blev också en tredje plats där. Däremot fick jag aldrig uppleva att vara först i mål på Jukola. Tyvärr. Men ett par gånger var det nära. En med OK Malmia och en med IFK Mora. Med Malmia var vi i täten bara någon kilometer från målet – men det höll inte ända hem.

Ett par Jukolan Viesti-medaljer blev det i alla fall. De med bilden på orienteraren med den energiska löpstilen. Hans framfart verkar bestå av slit och fläng. I för sig också slit och släng – för nog slänger han med armarna. Han sluggar orientering.

Nu är löptekniken inte det viktigaste, utan farten. Springer man fortare än alla andra må man springa med vilken löpstil som helst.

Vi får se vilka som springer fortast i helgens Jukolakavle. Jag är säker på att de springer elegantare än orienteraren på de gamla medaljerna.

Det var intressant att Tove Alexandersson och Sofia Holmgård, som omväxlande varit i ledningen under denna etapp, nu var tillsammans när den tuffa slutdelen av banan väntade på dem. På de två kilometer som var kvar till målet, hade de att forcera en total stigning på 150 höjdmeter samtidigt som kontrollpunkterna 12, 13, 14, 15 låg riktigt svårt i terrängen. Löparna måste ända fram till dessa skärmar för att se dem. Här är urskogen kompakt  med dålig sikt att läsa in sig. Granar som annars är 25 meter höga är här i fjällskogens tvära sluttningar i stället 25 meter breda och kompakt risiga ända till marken. För att klara klimatet växer granarna på bredden i stället för höjden. Terrängen mellan granarna är däremot lättlöpt – för de som har sluttningsork i benen.

Uppför till stigen på väg mot 12:an sprang tätduon samma vägval men Tove verkade ha ett något högre löptempo. För trots att hon gjorde några kringelkrokar vid kontrolltagningen av den 12:e skärmen, gick hon ifrån ytterligare några sekunder. Sofia prickade alla dessa svåra terrängpunkter och var säkerheten själv i sluttningen medan Tove lägger tid på varje kontroll och var hastigt 2.30 minuter efter vid den 15:e skärmen.

Med bara en "riktig" kontroll kvar på banan, tappar Sofia Holmgård orienteringstråden och skärpan och försvinner ytterligare uppåt i landskapet. Det var många orienterare som hade kontroller där högre upp – men inte Sofia. Tove springer säkert till 16:e kontrollen och har rejäj kartläsning hela vägen.

Vid målet visste vi att Sofia Holmgård hade en betryggande ledning när hon gick över stigen upp till den 15:e kontrollen men det var Tove Alexandersson som först kom ut på kalfjället och visade upp sig för speaker och publik vid skärmen i kanten av stenfältet. Den unga damjunioren hade gjort det igen trots långa D21-banor och tuff terräng.

Att hon någon vecka efter detta vann guld på junior-VM i Italien var för mig ingen överraskning.

Läs gärna hennes träningstips här där Idreveckan finns med i upplägget.

Efter att ha klarat av de fyra första kontrollerna och upplevt tre olika terrängtyper av fjolårets D21-bana, hade Sofia Holmgård, Kils OK, utökat sin ledning i jaktstarten till 3:23. Men direkt efter den 4:e kontrollen fick hon problem med orienteringen. Redan inne i Nipvallens enskilt belägna fäbod hade hon svårt att få ordning på stigarna och gjorde några märkliga svängar.

Efter fäboden hade de tävlande att forcera en mycket vacker del av Städjan-Nipfjällets naturreservat. Många dödisgropar och mycket trolsk urskog gjorde att orienteringen inte var lätt. Där blev det spridning i fältet. Tove Alexandersson valde att köra kompass rakt på  och gjorde det bra. När hon närmade sig kontrollen och kom till bäcken, är det intressant att se hur hon säkrade sig och lade tid på att springa i sidled till en krök på bäcken för säker ingång i det sista luriga området fram till skärmen. Studera också hennes säkringar från bäckkröken och fram till den lilla kontrollmyren som ligger i tät bauersk trollskog.

Ulrika Bornetun säkrade sig också med att använda sig av bäckkrökar och hon gjorde också en fin kontrolltagning.

Efter fartleken till den 4:e kontrollen var det en annan orienteringsteknik som behövdes på denna långsträcka. Det gick att springa undan bra men kartkontakten fick inte släppas det minsta. Det ser vi på löplinjerna på kartan där det hände en hel del.

Efter sin fint genomförda sträcka till 5:e kontrollen, hade Tove A plötsligt gått upp i ledningen med en minut. Något som ni kan se i den tabell jag lagt in på kartan. Men kroken på kortsträckan till den 6:e skärmen krymte avståndet. Sofia H sprang mycket säkert till den 7:e kontrollen medan Tove A trasslade bort sig med riktningen och kartläsningen på ett märkligt sätt. Det gav Sofia H ledningen igen. Men Tove A tryckte på och vid den 11:e skärmen vid lilla höjdfoten ute på fjällheden igen, var hon ifatt och förbi med några meter.

Nu väntar den sista fjärdedelen av banan. Den är mest en stigning på 150 tuffa höjdmeter. De två kombattanterna är ihop inför avgörandet men de följer mitt råd: Orientera själv – för din egen skull. Omkastningar väntar.

Vi har under våren här på bloggen kunnat följa D21 hur de sprang under Idreveckan 2009. Det är en tävlingsdag kvar att redovisa, nämligen Idre 3-dagars avslutande jaktstartsetapp. Efter två dagar leder Sofia Holmgård, Kils OK med 2:39 före Tove Alexandersson, Stora Tuna OK. Precis som vid helgens elitserietävlingar i Luleå, hade Tove valt att även i Idre gå upp i D21 från sin klass D18. Och precis som i Luleå gör hon det med bravur och hamnar mycket högt upp i resultatlistorna.

Jaktstart verkar alltid vara nervpirrande och därför valde jag att gå in i detaljrika områden med de två första sträckorna. Detta för att testa om D21:orna klarade av att hålla rätt läsfart redan från början. Sofia H verkade ha haft full koll på sin framfart medan Tove A tappade riktningen till båda dessa kontroller och hamnade ännu mera efter i jakten på sin ledande konkurrent.

På kortsträckan till andra kontrollen säkrade sig Sofia H mot den höga höjden som finns något till höger om strecket in till skärmen. Med den förlängningen av kontrollen, behövde hon inte läsa av alla smådetaljerna där hon sprang men löplinjen innehåller mycket stökigt upp och ner att ta sig fram i.

Därför hade jag byggt in en annan möjlighet i denna kortsträcka och denna variant fann Ingrid A och delvis Ulrika B. Här går det att springa undan rejält på tre fjärdedelar av sträckan och sedan finlira in. Alltså full speed söderut från 1:an mot stigen. Följa stigen söderut tills gölen på höger sida om stigen skymtar i den långa sänka som leder in i kontrollområdet. Ned i sänkan och upp på åsen bakom, följa åsen tills de små detaljerna dyker upp och då är det lätt att hitta kontrollsänkan. Det går inte att missa för Sofia H:s tre helkurvor tvärhöga höjd står dessutom i vägen.

Till kontroll 3 hade terrängen annat utseende och det blev mera lättlöpt. Samtidigt var det utförslöpning. En sådan här sträcka kan vara livsfarlig för den som  kör den planlöst. Detaljerna i terrängen är inte stora och vid en miss kan man få det att stämma hur galet man än i hastigheten har hamnat. Tove A verkade återigen köra full speed och tappade återigen riktningen men räddades av en sankmark. Att hon sprungit sträckan fort, visar sig i att hon vinner sträckan trots sin utflykt i sidled.

Till den 4:e skärmen fick terrängen återigen en ny skepnad. Nu bjöd jag på racersnabb fjällhed med härliga studsmattor att springa på. Riktigt fartfyllt i lättorienterat område. Det var bara Ingrid A som inte ville springa på hedmarken utan hon krånglade sig fram på ett stenigt vägval som kostade henne 7 extra minuter.

Det snabblöpta passade förstås Tove A perfekt och trots hennes något vingliga framfart,  tog hon in tid på Sofia H.

Fortsättning följer och då skall vi få se nyttan av att som banläggare driva upp tempot på löparna på lämpliga sträckor som till exempel denna enkla till den 4:e kontrollen.