Städjan reser sig mäktigt i Idreveckans tävlingslandskap. Dess särpräglade utseende är vida välkänt.
Den första bilden visar den sida som Städjan vänder mot Idre Fjäll. Här har jag fotograferat fjälltoppen i kvällssol.

Städjans norra sida är helt annorlunda. Här går tankarna mer till formen av en häftig vulkan.
Men ni kan vara helt lugna. Det svenska urberget ligger som vanligt kallt och tryggt och stadigt.

Som kartritare – och kartägare – är jag förstås nöjd med det. Nu slipper jag rita om kartan efter varje vulkanutbrott.

Jag fick en fråga per telefon:
–  Skall du se fotbolls-VM på TV?

– Nej, svarade jag. Jag har för mycket att syssla med kring Idreveckan just nu. Men om Sverige går till final så ser jag kanske den matchen.

Det blev märkligt tyst en stund i luren. Sedan blev jag upplyst om att Sverige inte klarade av att kvala in till detta VM.

Då kom jag också ihåg detta dystra faktum. Det pluppade upp hos mig ett minne av att tidningarna dagen efter den ödesdigra sista matchen hade gråtit några helsidor. Det var snabbt gjort att läsa sporten den dagen. För mig räcker det att veta faktum – man behöver inte gräva ned sig i eländet.

Men trots att Sverige är utslaget från VM-slutspelet i fotboll så skrivs det nu dagligen spaltkilometrar i svenska tidningar om detta för oss helt ointressanta mästerskap. Och det dräller av matcher som dagligen skall visas i vår TV. Säkert inköpta för dyra pengar. Någon måste vara intresserad i alla fall.

Själv skulle jag förstås idag hellre titta på Ljungskile-Brage i svenska Superettan än på Argentina-Nigeria i Sydafrika.

Brage är i alla fall från Dalarna.

Fast helst hade jag förstås i stället i augusti sett hela orienterings-VM visas dygnet runt på sju TV-kanaler med början tre dagar innan tävlingarna startar. Om det nu nödvändigtvis behövs, kan vi också damma av 84 avdankade tyckare som pratar och pratar och pratar men har inget att komma med som man inte kan räkna ut ändå.

Det kanske är denna tyckarmängd som avgör om en sport är en TV-sport eller inte.

Nipfjället, Idrefjällen.

Fjället är färgrikt även på sommaren. På min bild syns blandade sorters fjällterräng framför den stora rasbranten Nipväggen som ständigt eroderas av sol, vind och vatten i de skiftande temperaturer som råder här.

Ett mäktigt hang som i sin karghet är märkligt levande med skiftande färger under olika tider på dygnet och under olika årstider. Det har fått mången konstnär att plocka fram staffli och pensel och fördjupa sig i det trolska färgspelet.

Själv har jag dröjt med blicken i timmar på denna rasbrant och mina bilder på fjällväggens skiftningar är hundratals. Trolskt är ordet.

I år byter vi till SportIdent på kontrollerna efter att ha haft Emit i massor av år. Under Idreveckan de senaste två åren har vi krånglat med enheter som blivit mer och mer kraftlösa.  Mycken tid har fått ägnas åt att se till så de enheter som satts ut, verkligen haft batterikraft till hela tävlingsdagen. Därför har min dataavdelning nu tröttnat och vi hyr SI i stället.

Det har förstås sina avigsidor. Hur ofta har jag inte hört berättas om hur det avslöjande pipet från SI-enheter har räddat vilsekomna orienterare så att de snabbt hittat sina kontroller utan att de vetat var de varit. Det som var början till en bom, har räddats av att orienterarna i sin tappade kartkontakt trots allt varit hyfsat nära sin kontroll. Deras resultatmässiga insats har därför inte berott på att varit duktiga på att orientera utan goda lyssnare i en kritisk situation.

En annan intressant detalj är att sportidentenheterna låter som fågeln fjällpiparen. Det kan bli spännande när jag sätter ut 90 pipkontroller på kalfjället. Fjällpiparna kommer att bli vansinniga över alla dessa likapipande inkräktare. Bland fjällpiparna är det hanen som ruvar på äggen och honan som är färggrann och försvarar reviret. Så förbered er på att bli anfallna av ilskna fjällpipshonor när ni pipstämplar vid kontrollerna. En bra teknik måste vara att i god tid alltid ha helt klart för sig rätt riktning ut från kontrollen – för det kan behövas gå fort till nästa skärm.

Nu tycker jag förstås att det är entonigt att bara ha fjällpiparens ljud i SI-enheterna. Jag tror att jag använder musik- och ljudtillverkaren GarageBand som jag har i min Mac och med det programmerar jag om piperiet lite. Varje kontrollenhet kan ju ha flera ljudslingor inbyggda.

Är ni lite sena till en kontroll så märker SI detta och tuppskriker i stället "Kucklikuuuu! Dags att vakna nuuuuuu"!  
Eller spelar upp något klämkäckt som "Vi gå över daggstänkta berg, fallera" för att betona att ni är helsöliga.

Stämplar ni fel så låter enheten "Koko, koko".

Skulle ni stämpla vid en kontroll och Ludvig van Beethovens Ödessymfoni strömmar ut över fjället i c-moll – då vet ni att ni är nära maxtiden och har varit borta alldeles för länge.

Jag tror det kan bli kul på fjällorienteringen i år. SportIdent kanske är riktigt användbart.


( Efter det här skriveriet kommer nog de flesta  i mål och har bara stämplat med stiftklämmorna i reservrutan ..... )

Anmälningarna till Idreveckan börjar så sakteliga droppa in. Just nu är det deltagare från nio länder anmälda. Sverige, Norge, Finland, Danmark förstås men också Ryssland, Tjeckien, Portugal, Tyskland och England kommer det orienterare ifrån.

De allra flesta svenskarna anmäler sig genom Eventor men en del gör som de utländska deltagarna och anmäler sig med email eller telefon.

Eftersom jag inte kan lägga in de manuellt anmälda på stora anmälningslistan på Eventor, har jag här under knappen Idreveckan / Idre O-week lagt ut de som är anmälda per email/telefon fram till nu. Denna lista kommer jag att uppgradera dagligen.

Bakom varje moln på himlen, även de med regnstänk i sig, finns en värmande sol.   
Och i skogen, även den med grenar som snärjer dig, finns den kontroll du söker.

Några hinder på vägen behövs ibland för ett lyckligt slut.

I torsdags gjorde jag en bom. Ja, en jättebom. Jag lade ut blogginlägget "Utsikt" med en bild mot Idre Fjälls skidbackar. I texten under bilden skrev jag att det var en utsiktsbild från Gränjesåsen. Bilden är från i fjol och jag mindes att jag tog sådana här bilder mot skidbackarna när jag gick på Gränjesåsen och märkte ut kontrollerna där till Idreveckan.

Som en skarpsynt läsare påpekade i kommentarerna, kan bilden inte vara tagen från Gränjesåsen. Riktningen in mot skidbackarna är helt fel.

Nu blev jag med ens som en orienterare som kommit vilse på en sträcka till en kontroll och därför försöker läsa in sig.

Klart är att bilden inte är från Gränjesåsen – men var stod jag då egentligen? Var ser det ut som att jag befann mig vid fotograferingstillfället? Inget i mitt bildminne och inget på själva bilden berättade något för mig att ta fasta på. Förstå att det var irriterade!

Jag svarade den kommenterande med att bilden nog i stället är tagen från sluttningen väster om Städjan (för där hade jag just då också varit och märkt ut tävlingskontroller). Men inom mig kände jag att också det svaret var fel på något sätt. Ja, ni vet hur det är. Den bommande orienteraren lyckas för det mesta att få till terrängdetaljerna så att de stämmer med kartan fast de i verkligheten inte stämmer alls.

Bildgåtan lämnade mig inte i fred. Jag måste lösa den.

Därför letade jag reda på den aktuella bilden i min dator och mitt iPhoto berättade för mig vilka andra bilder jag tagit samma dag. Nu rör jag mig ganska långt på en dag men jag plockade fram de klockslag som bilderna tagits på och då fann jag till slut att jag stått högt upp i Nipfjällssluttningen ovan Nipstugan och genom någon öppning i fjällbjörkarna zoomat in skidbackarna långt därborta. När jag jämförde det antagandet med orienteringskartan, kände jag hur det stämde ända in i ryggmärgen med riktningar och allt annat.

Jag hade läst in mig.

Hur mycket hade jag då bommat? Som ni ser på bilden var jag tvungen att ta fram den jättelånga linjalen för att mäta avståndet mellan Gränjesåsen och fotograferingspunkten. 45 centimeter i skala 1:15.000 ger en bom på 6.750 meter.

En bom på nästan 7 kilometer, alltså. Man kan bli matt för mindre.

Det måste vara den största bom som gjorts på en blogg .....

Idre Fjällorientering inleder som vanligt Idreveckan.  Fjällorienteringen är en tävling med banlängder för långdistans och där de tävlande mest springer på kalfjäll och fjällhed. Med Städjan åt det ena hållet och Nipfjället åt det andra, bjuds det på sköna panoramabilder för de orienterare som tar sig tid att njuta av vyerna. Som här i sluttningen ned mot Foskdalen där Nipfjället (1191 m.ö.h) bildar en bakgrundsfond mot himlen.

Orienteringen på kalfjället är lite annorlunda än skogsorienteringen och är lurigare än man kan tro. Blickar man ut över kalfjället, ser det hela mest platt och detaljfattigt ut men när man springer ut på fjället så visar det sig att det finns detaljer i massor att läsa på. Något som brukar framträda på kalfjället är däremot andra orienterare. De flesta som syns där ute springer en annan bana så de är inte så mycket att ta rygg på.

Med andra ord gäller det gamla vanliga som gällt i alla tider: orientera själv – för din egen skull.

Bitvis har Inlandsisen stökat till även kalfjället med stora höjder, sänkor och dödisgropar och där är det mycket svårorienterat, så det kräver en säker ingång för att man skall klara sig utan tidsförlust i de områdena.

De flesta kommer också underfund med att i fjällsluttningarna blir höjdkurvorna fler än vad man tror. På vägen mot målet brukar de skallrande benen berätta det.

Därför är Idre Fjällorientering både upplevelseidrott och utmaning.

Jag använder ett antal usb-minnen till min dator och alla dessa minnen har jag av någon oförklarlig anledning döpt till "Kart-Bosse". Naturligtvis för att skilja dem från alla andra usb-minnen som kommer i min väg, men ändå. Fantasin tryter ibland, verkar det.

Varje gång som jag väljer att mata ut ett av dessa minnen ur min dator, skriver den:

"Mata ut Kart-Bosse".


Vissa dagar känns det som om jag vore ett djur i Orsa-Grönklitts björnpark.

"Mata ut Kart-Bosse".
           
          "Mata ut Kart-Bosse".

                    "Mata ut Kart-Bosse".

Det moderna samhället har på en och annan punkt fått fotfäste även inom Städjan-Nipfjällets naturreservat. Det har jag märkt. Ta som exempel denna företagsamma hackspett som fixat ett höghus i en torrak. Han hyr nu ut boplatser till andra fåglar. Sviten som är uthackad ganska högt upp, verkar ha fönster åt två håll och den är väl extra dyr, kan jag tänka mig.

Annars står det här höghuset i mycket vacker natur i väglöst land. Flera av Idreveckans banor på den sista etappen passerar här, så när löparna springer förbi, kommer många nyfikna åskådare att titta ut ur bohålorna och kvittra eggande tillrop.

Är ni intresserade av att hyra en lya i en torrak i äkta vildmark, ska ni picka med näbben på bilden så förstoras den och ni kan välja ut er drömvåning.