Utsikt från Gränjesåsen mot Gränjesvålen med några av Idre Fjälls skidbackar. Konstsnön i dessa backar ligger kvar längre än natursnön.

EM i orientering pågår för fullt i Bulgarien. Samtidigt förbereds det för för fullt för det EM 2012 som arrangeras här i Dalarna. Den slutsatsen drar jag av att till exempel två älgar plötsligt fanns inne på gatorna i centrala Falun och polisen kämpade i fyra timmar innan de lyckades mota ut dem i skogen igen. 

Kanske det var orienterarna som helt smart inplanterat ett par unga älgar i Falun, eftersom både EM-sprinten och EM-stafetten skall avgöras i staden och dess skogliga utkanter. Orientering är ju en skogssport och möjligen är det så att till och med stadssprinten blir en skogssport om det springer älgar runt löparna.

Tyvärr lyckades polisen driva ut de två årsgamla klövdjuren ur staden och de riskerar nu verkligen att bli vargmat i stället för pittoreska inslag i orienteringens EM-stad 2012.

I lördags nådde Stiko Per Larsson i sina Graningekängor fram till Oslo efter sin vandring från Stockholm. Hela 71 mil blev det på 29 dagar. En vandring med livesända spelningar varje kväll. Som en elitorienterare har han dessutom varit försedd med gps och det har gått att under dagarna följa med på en karta vilka småvägar som han och hans vandringssällskap valt att färdas på. Även snitthastigheten på vandringen har visats på hans hemsida.

Det skall bli spännande att höra vilka nya låtar som vandringen har inspirerat honom till. Det visar sig säkert när han kommer hem på besök i Leksand i sommar.

I en sänka långt upp på tvärsluttningen till Lill-Nipen på Nipfjället var det bara snö. Hårdpackad, idriven yrsnö. Snödjupet minst tre meter. Så i stället för att finna min kontrollpunkt fick jag nöja mig med att titta på ett spåravtryck uppför sänkväggen.

Vad kan det vara för bestialiskt vilddjur som frivilligt studsat fram här på snön i denna grymma uppförsbacke? Kan det vara en mård, iller eller en listig räv, en osynlig vinterhare eller en vilsegången ungbjörn, en kloig järv, en hockeyspelare från Leksand, en smygande älg eller en varg som förirrat sig in i renbetesland? Kanske bara en kamouflerad dalripa som ville driva med mig?

Eller var det bara jag som av den kramiga ytsnön tänkte bygga mig ett djur som skulle stå där uppe och beundra utsikten över en stor del av Härjedalens fjällvärld  och i söder se långt bortom Särna och Fulufjället?

Men jag hade börjat i fel ände och först gjort djurets utspår – och då sprang det bort från mig.

På vissa ställen är delar av kalfjället en stor, platt studsmatta att löpa på. Då, när tempot kan trissas upp till maximal framfart, har orienteraren inte tid att titta noggrannare på det snabba underlaget. Har inte tid att se vad den lättlöpta studsmattan är uppbyggd av. Upptäcka det finstilta i denna del av terrängen.

Därför har jag tagit en bild rätt ned mot marken på ett ställe på platån mellan Städjan och Nipfjället. Bara någon vecka efter snösmältningen har en massa olika växter skakat vätan av sig och de ser ut så här just nu. Dominerande i bilden är en klase nyväckt lopplummer. Vidare kan jag urskilja några lingonblad, stänk av renlav, mycket krypljung och min favorit bland bären på fjället, nämligen kråkbären.

Går eller springer ni er törstiga på sommar- eller höstfjället och inte finner vatten, är det inte svårt att i stället hitta de svarta kråkbären. Smaken på dem är inte exalterande men de består mest av vatten och en kärna. Någon näve med dessa bär gör er otörstiga igen.

Och kärnfulla. Som Ringhals.

Det är vackert med speglingsbilder – men den här gången blev det också lite mystiskt. På orienteringskartan är denna göl 30x15 meter i yta men direkt efter snösmältningen var den så här omfattande. Jag slängde iväg ett kameraskott mot vattenspeglingen när jag gick förbi gölen. När jag tog upp bilden i datorn, blev jag lite konfunderad över landbacken i bildens övre kant. Är den en spegling i vattnet eller är den på riktigt? Fast upp-och-ned.

En lördagsbild från Idreveckans 3-dagars dag 2 är det i alla fall. Kanske förtrollas också kompassnålen och står på huvudet för de som passerar här under tävlingen. Småfolket kan ha mycket hyss för sig.

När regntyngda moln drar in här i fjällmarkerna och temperaturen rasar ned mot noll, då är det bara hårdslående hagelskurar att vänta sig. Den senaste som drabbade mig var mer än häftig.

Att ha en karta med sig när man tar sig fram i skog och på fjäll är att ha en livlina så att man hittar rätt.

Men i den senaste hagelstormen hade min inplastade orienteringskarta ytterligare en viktig funktion: nämligen att ligga på mitt huvud när de spelkulestora haglen hastigt rusade ned från skyn och bombarderade mig. Dessa iskulor med hög fallhöjd känns när de träffar.

Jag såg när ovädret kom men skyndade mig inte bort från kalfjället. Det gjorde att jag sedan kände mig som Sven Dufva i Fänrik Ståls sägner när haglen pepprade mig och studsade sylvassa mot mitt ansikte. Hur dum får man vara? Hade Johan Ludvig Runeberg sett mig, hade han nickat och insett att det finns två Sven Dufvor.

Än behöver inte speedskivintern vara över för er entusiaster. Idag hittade jag en ravin sydost om Nipfjället där en 600 meter lång snösträng slingrade sig härligt utför fjällsluttningen. Det kändes lockande att plocka fram skidorna och "dra en repa". Fallhöjden är blygsamma 65 meter – men å andra sidan behöver man inte svänga för att det är för mycket folk i vägen.

I den här ravinen hade arrangörsgänget Klantklubben – i samband med Idreveckan i mitten av juni en gång i tiden – KM i sopsäcksåkning. Vad jag minns var Ulla C outstanding i finalåket mot Einar B.

Själv försvann jag tidigt ur tävlingen. Försvann var rätta ordet, för jag åkte ned i någon isspricka och hamnade i snöhavets innandömen. Det tog en stund innan jag hade orienterat mig ut i dagsljuset igen.

Då var min kvalmotståndare redan i mål.

I vildmarksterrängen mellan Burusjön och Nipfjället träffade jag idag en som inte var på hugget. Det är sällan som jag ser en huggorm vistas på de 90 kvadratkilometer som mina orienteringskartor täcker här i Idrefjällen. Idag var det tredje gången på 36 år som en huggorm fanns vid mina fötter häruppe.

Det hände när jag sprintade uppför en tvär helkurvesluttning, på vars övre del jag såg en myrstack som var urgrävd nedtill.

– Kanske det varit vinterns sovplats för någon björn, tänkte jag. För att försäkra mig om att björnen inte försovit sig, sprang jag upp mot myrstacken. Just när jag där i tvärsluttningen skulle sätta foten på huggormen, lyckades jag frysa steget. Ormen hade redan ringlat ihop sig för att hugga mig.

Naturligtvis pratade jag med huggormen. Det gör jag med alla djur jag träffar på ute i vildmarken. Även myror och spindlar om de gör en visit hos mig när jag sittandes på en torrak har fikarast. Nu bad jag ormen att  coola ned sig lite. Så farligt var det väl ändå inte.

Jag tog fram kameran och sa att jag ville ta en bild av honom. Han som är en sådan sällsynt varelse i denna del av detta naturreservat. Ormen svarade inte. Han låg bara droppstilla och sfinxblängde på mig med sina kalla ögon.

– Du blir bättre på bild om du ler lite, sa jag till honom.

(Eller om det nu var en hon. Men huggormen var så liten så jag tror att det var en hanne.)

– Jag tänker lägga ut bilden på min blogg, så du kommer att betittas av läsare från minst femton länder om dagen, försökte jag vidare. Då måste du se trevlig ut. För min och Sveriges skull. Dessutom kan någon bloggbesökare vara från Tonga och där är det mera huggormsvarmt än i svenska fjällen.

Men inte log ormen inte.

Jag försökte med en fint och frågade om han kunde säga kis. (Jag har sett en del stava ordet med "cheese" men det måste vara på utrikiska, för på svenska heter det kis och betyder att kisa mot solen. En del skall alltid krångla till saker och ting).

Men huggormen hade ingen lust att vara trevlig.

– Om du inte ler, killar jag dig under hakan, försökte jag men jag såg direkt hur det ryckte i ormens huggtand. Så jag drog tillbaka fingret.

Då kom jag på hur jag skulle göra. En rolig historia brukar vara förlösande. Jag älskar att höra andra berätta sådana – men mitt problem är att efter tio minuter har jag alltid glömt det kuliga så jag kan aldrig berätta något vidare till någon annan.

Så här stod jag framför ormen och hade ingen rolig historia i minnet.

– Jag måste hitta på något själv, tänkte jag. Jag funderar ut något med orientering i sig.

Sagt och gjort.

– Du vet, ormen, sa jag. Nu för tiden pratas det mer och mer om att orienterarna mest springer efter varandra i skogen i stället för att sköta sig själva mellan kontrollerna. Tidningarna har tagit upp ämnet så nu är det allmänt känt. Då kan följande samtal ske när två personer som inte känner varandra, träffas och börjar prata.

Den ena personen säger:
– Usch vad jag känner mig hängig.

Direkt svarar den andre:
– Jaha, du är en så´n där orienterare.

Huggormen tyckte inte alls att det var en rolig historia ... och inte jag heller, när jag tänkte efter.

Nu hade jag tröttnat på den allvarsamme ormen och jag övergick till hot:

– Om du inte ler, kopplar jag på kamerablixten, sade jag och såg bister ut.

Och för att visa att jag menade allvar, gjorde jag det. Jag tittade därefter ormen djupt i ögonen – men det höll på att sluta med att han hypnotiserade mig med sin iskalla blick. Så jag drog mig ur för att inte bli kvällsmat där ute i skogen.

Därför får ni hålla till godo med denna bild på en truttallvarlig huggorm. Det är inte lätt att lyckas alla gånger.