v3695.jpg
kb_logo.png, 1 kB
Hem arrow Kart-Bosses blogg arrow 2007 Oktober arrow Banläggning D14-banor
Banläggning D14-banor Utskrift E-post
Skrivet av Kart-Bosse   
2007-10-15

I 2005-års Orienterings-Julkalender visade jag D14-banan för första etappen från det årets Idre 3-dagars. Det blev genast kommentarer kring banan i ol-sajter världen över. De kommenterande tyckte att det var svåra banor och några spekulerade i om det var därför Sverige hade så många duktiga orienterare för att vi hade högre svårighetsgrad på ungdomsbanorna.

Men nu är det så att det inte går att helt avgöra en orienteringsbanas svårighet genom att bara titta på en karta, även om många tycks tro det. Innan man uttalar sig måste man också ut i naturen för att se hur läsbara terrängföremålen är där löparna drar fram och hur tydlig sikten är i de tänkta stråken. Är terrängen öppen och detaljerna rejäla, blir banan förstås mycket lättare än om det är tätt och smådetaljerat.

På en HD14-bana bör ungdomarna ta steget ut i vildmarksskogen och tänka orientering och inte terränglöpning. Vildmarkens tydligare terrängformationer och detaljer ska från denna ålder styra de tävlande. Vår sport heter ju orientering.

I år var jag tillbaka i 2005-års område med ännu en D14-bana. Segrare i årets tävling blev Helena Markstedt, OK Södertörn. När jag fick hennes vägvalskarta blev jag riktigt glad. Hon hade gjort ett sådant genomtänkt lopp som jag hoppats att någon av D14-tjejerna skulle klara av att göra. Att tänka först och springa sedan. Och att under loppet vara anpassningsbar efter de förhållanden som uppstår i terrängen.

 

Se till exempel till första kontrollen. Helena valde att inte ge sig ut i de blöta hängmyrarna i strecket upp mot kontrollen. Motlutslöpning i källmyrar som genomkorsas av så många höjdkurvor, går inte fort och märks dessutom som trötthet mot slutet av loppet. Så Helena korsade myren på smalaste partiet och sökte sig upp efter bäcken i stället. Då terrängen där efterhand blev lite stökig så vek hon in mot myren i stora sänkan och kunde sedan enkelt ta kontrollen med kompassgång. Hon torde ha sett skärmen i det öppna stenfältet redan innan hon lämnade den breda åsen omedelbart före kontrollen. Den som är osäkrare i sin orientering kan fortsätta efter bäcken, även om det är bökigare, för att få en kortare väg från sista säkra in till kontrollpunkten. 

Sträckan till kontroll 2 gick genom fjällhedsmarker med glest stående träd. Trots den mycket goda sikten invid kontrollen så bommades det en hel del här då flera lätta banor hade denna sten som kontroll.

Sträcka 2-3 var den sträcka som jag funderade mest på om jag vågade ha åt D14-tjejerna. Kompass hela vägen är en alltför komplicerad sak att genomföra så här måste det i stället ske ett genomtänkt vägval. Det fanns några huvudvarianter att välja på. En var att springa på åsarna på västra sidan om bäcken. Det är utför och går fort men ger ingen säker punkt att utgå ifrån upp mot kontrollen. Alternativet att springa efter bäcken är mera stökigt och bökigt och kostar tid.

Därför är det med glädje som jag ser att Helena även här orienterade med fingertoppskänsla. Kanske såg hon att den glesbeväxta och snabblöpta fjällheden fanns på den andra sidan av bäcken. Det är ju utför från kontroll två till tre men Helena tog in några höjdkurvor extra och fick ett snabbsprunget och lättorienterat stråk att löpa i. Hon kunde springa på den ås som leder till kontrollen tills hon var alldeles ovanför skärmen men sikten var så god och småhöjderna så tydliga att hon valde att gå ned lite tidigare. Ett mycket distinkt vägval.

H14 hade samma sträcka mellan tvåan och trean som D14. Den gröna linjen visar hur Conrad Tingström, OK Klemmingen, sprang. Conrad blev tvåa på etappen i sin klass. Han valde också att göra ett vänstervägval men låg inte kvar i höjd och utnyttjade åsen. Därför hamnade han - som kartan visar - i mera svårlöpt terräng och tappade tid. Helena sprang sträckan på 6:37 medan Conrad hade 8:38.

Till kontroll 4 får Helena till ännu en idealisk löplinje då hon kommer till bäcken alldeles ovanför tjärnen och kan från denne springa ned i stora sänkan som leder till bäckslutet. Därifrån var stenen lätt att ta.

Enda sträckan som Helena inte är snabbast på är den till sista kontrollen. Här springer hon för rakt ned mot vägen och får en längre sträcka att springa i den snabblöpta terrängen på slutet. 

Kan D14-orienterarna så här mycket orienteringsteknik som Helena Markstedt visade på denna etapp under Idreveckan så går svensk orientering en ljus tid till mötes. 

 
< Föregående   Nästa >



© 2019 Orientering på Idrefjäll
Joomla! is Free Software released under the GNU/GPL License.