v0213.jpg
kb_logo.png, 1 kB
Hem arrow Kart-Bosses blogg arrow 2009 Februari arrow Kärlekskranka älgar och en kartritare
Kärlekskranka älgar och en kartritare Utskrift E-post
Skrivet av Kart-Bosse   
2009-02-03



Sedan mina första knaggliga steg har jag vistats mycket i djupa skogar och nästan dagligen har jag sett älgar därute i markerna. I södra Dalarna (Bredmyren, Fredriksberg, Ljungåsen) stod de tätare i skogen än de tallplantor de åt upp på vintern. Ändå lyckades jag inte på många år få se en älgtjur som besteg en älgko. Vanligtvis sker den kärleksakten mycket, mycket tidigt på morgonen, precis när gryningen bräcker. Därför är det så ovanligt att komma på dem.

Men när jag ritade en orienteringskarta i Hälsingland var det riktigt nära. Bara ren oförsiktighet från min sida, spolierade möjligheten att få se hela detta skådespel med två så stora djur i huvudrollerna. (Romeo och Julia, släng er i väggen).

Det var 1979 som jag ritade en riktig vildmarkskarta åt Alfta-Ösa OK. Kartan fick namnet Blybergskartan. Året därpå skulle en 4-nationers landskamp avgöras i området. När jag en dag på hösten trodde att jag skulle hinna göra klart det sista fältarbetet på kartan, var det så mycket detaljer just där i terrängen så jag mörknade ner och tvingades gå hem. Därför gick jag upp tidigt nästa morgon för att rekognoscera den sista lilla ytan.

Jag hade avslutat kvällen före med att pricka in en kolbotten och från den hade jag sett ytterligare några saker som skulle ritas in. Därför satte jag av i bra fart upp för sluttningen mot min kolbotten – och tyvärr var jag här lite för oförsiktig. För när jag kommer farande genom buskarna vid kolbottnen, springer jag rakt på ett älskande älgpar!

Älgkon stack genast iväg så mossan sprutade om hennes klövar medan älgtjuren, som hade rasat av kon, nog inte visste vad det var som så plötsligt hände. Tafatt vacklade han några steg efter den sköna kärestan – innan han fick syn på mig. Då rusade han iväg ett femtiotal meter och tvärstannade sedan. Jag brukar prata med de älgar som jag träffar på i skogarna och vi brukar förstå varandra bra – men det som den här älgtjuren hotande grymtade åt mig med besviket tonfall, det hade jag aldrig hört förut.

Naturligtvis förstod jag i alla fall vad han menade, så jag sade till honom att lufsa iväg bortåt åsarna efter sin älgko. Av självbevarelsedrift försökte jag att övertyga den magnifika älgtjuren att hon väntade på honom därborta så att de kunde fortsätta sin kärleksakt.

Men den trampande, grymtande älgtjuren såg mest av allt ut att vilja sätta ett av sina skovelhorn i ändan på mig och skicka upp mig i närmaste träd – och jag förstod honom. Bli avbruten så där ...

Efter en stunds stirrande på varandra, vek modet på älgtjuren och han försvann någon höjdkurva utför sluttningen. Jag ropade till honom att älgkon hade sprungit iväg snett uppför åsen – men älgtjuren lyssnade inte på mig. Han hade ännu inte bestämt sig för om han skulle mosa mig, eller inte. När jag gick där och stegade in resterande terrängdetaljer, såg jag hela tiden älgens huvud med hornkrona röra sig någon höjdkurva ned. Han vandrade grymtande, snabbt och irriterat, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Jag ropade åt honom att jag ju hade bett honom tusen gånger om ursäkt för det jag ställt till med så nu fick han lugna ned sig och dra iväg till sin väntande, trånande ko. Där kunde han hetsa upp sig på andra, trevligare saker än mig.

... men inte heller. Det dröjde säkert en kvart innan han tog sitt förnuft till fånga och lufsade iväg uppåt åsarna.

Det var tur att hans fortplantningsdrift till slut var starkare än hans glädjedrift att få stampa ned en irriterande kartritare djupt i mossan.

 

 
< Föregående   Nästa >



© 2019 Orientering på Idrefjäll
Joomla! is Free Software released under the GNU/GPL License.