v3695.jpg
kb_logo.png, 1 kB
Hem arrow Kart-Bosses blogg arrow 2009 Maj arrow Märkt för livet av orientering
Märkt för livet av orientering Utskrift E-post
Skrivet av Kart-Bosse   
2009-05-01



Att syssla med orientering ger sina djupa ärr på många sätt. Man blir märkt för livet. Ärren i själen är dock som naturens vilda vårväxter. Bara vackra minnesblommor.

En dag som idag när vårsolen brännt glödhet och jag har laddat mitt kroppsliga solförråd med strålande energi, blev jag varse att orienteringen också ger mer påtagliga ärr. Nästan alla tävlingar gav ju någon skråma – men de försvann efter någon dag.

Men några blev kvar för evigt.

När mina ben blir solbrända, lyser två vågräta ärr helt kritvita. De finns högst upp på min vänstra lårmuskel. Det ena är sex centimeter långt. Det andra fem. Två minnesmärken som jag tilldelats för länge sedan.

Det var på en nattorientering på väg mot den sista kontrollen som det hände. Jag visste att jag sprungit mycket bra och körde därför inspirerat hårt. Strax före kontrollen kom jag löpande på en liten stig. En bit framför mig på stigen såg jag en smal grind som några löpare var på väg igenom. När jag kom fram mot grinden, var sölisarna fortfarande i vägen för mig. I nattmörkret såg jag ingen stängseltråd vid sidan av grinden så jag slängde mig förbi de andra där.

Men visst fanns det en stängseltråd. En rostig taggtråd.

Pjong! sa det i höstnatten när jag lyckades spränga den med mitt språng!

(Förlåt mig, markägarn. Det är i alla fall preskriberat nu. Fast vid prisutdelningen var du prisutdelare i huvudklassen och du skulle bara ha vetat vilken marodör du tog i hand.)

Det var först när jag kom till inomhusduschen som jag såg vad taggtråden hade gjort med mig. Tävlingsbyxorna var bara tras och mitt lår var helblodigt.

Jag antar att det är sådana här gånger som man skall åka till någon sjukhusinrättning och få såret ihopsytt. De rostiga taggtrådspiggarna hade ristat två djupa hack i mig. Men på den tiden hade jag alltid ett antal plåster med mig i tävlingsväskan och jag reparerade alltid mig själv efter loppen. Så också nu. Snabb tvättning, sedan klämde jag ihop de gapande såren och klistrade ett stort plåster över det hela. Sjukstugorna hade det lugnt på den tiden.

När jag nu sitter ute i eftermiddagssolen, kan jag se mina minnesmärken framträda mer och mer – men mest tänker jag glada tankar om loppet jag gjorde när jag fick dessa minnesfyllda tatueringar.

 

 
< Föregående



© 2019 Orientering på Idrefjäll
Joomla! is Free Software released under the GNU/GPL License.