v0122.jpg
kb_logo.png, 1 kB
A stupid story Utskrift E-post
Skrivet av Kart-Bosse   
2007-04-25

Grand Canyon i USA har fått en ny upplevelseattraktion: GRAN CANYON SKYWALK, en inglasad bro ut över Grand Canyon, 1220 m över dalens botten. Detta för att skapa extra sysselsättning åt Hualapai-indianerna. Naturligtvis blev detta intrång i skyddad natur livligt debatterat - men nu är skywalken byggd.

På tal om höjder så har jag själv mycket svårt för att vistas på stupkanter eller hustak då jag starkt känner att jag vill hoppa ned. Dock gör det mig inget att åka flygplan eller att gå upp i höga utsiktstorn - och även Gran Canyon Skywalk skulle vara en positiv upplevelse. Det är när det inte finns något mellan mig och stupdjupet därnere, som suget kommer. Jag kan inte ens se på tecknad film när figurerna tar sig fram på hisnande höjder, utan då måste jag blunda.

Då jag i hela mitt liv undvikit att gå upp på tak eller gå nära stupkanter så har jag inte haft någon större kunskap om hur illa det egentligen är med mig i sådana situationer. Därför tyckte jag att jag äntligen måste göra slag i saken och testa.

"You are stupid", sa mina kompisar till mig, fast på svenska. Hade de sagt det på engelska så hade de insett hur dubbelbottnat, tvåspråkigt rätt de haft med det sista ordet.

Jag har ju redan berättat om att jag tog ett kallbad i smältvattnet från fjällbäckarna i Jotunheimen i Norge. Dagen efter skulle jag testa att ta mig uppför Besseggen, en ca 1000 meter lång, vass bergskant där man till större delen har att krypa uppåt på alla fyra. Vidunderlig utsikt hela tiden utlovades men också massor av möjligheter till fritt fall.

Vi tog oss först till Gjendesheim, någon kilometer från där vi bodde. Sedan åkte vi båt i en mil på sjön Gjende, en fjällsjö som ligger 984 möh. Därpå vidtog för några av oss en motlutsvandring i drygt 3 timmar - där vi som högst var 1518 möh - innan vi kom fram till foten av Besseggen. Där var vi på 1373 möh. 

När vi började uppstigningen uppför Besseggen (på fotot överst till vänster) så såg jag redan från början till att jag klättrade ensam och i min egen takt. På vissa partier höll jag huvudet tätt intill bergväggen och stirrade enbart in i gråstenen tills jag kommit förbi det värsta. Redan efter ett par hundra meter satt en norsk dam och grät och kom varken upp eller ned. Jag kunde förstås inte göra så mycket för att hjälpa henne för då hade jag nog dragit oss båda i fördärvet.

På en liten avsats ytterligare några hundra meter upp satt nästa gråtande norska och jag antar att hon längtade efter en helikopter. 

En imponerande kungsörn svävade några varv över Besseggen - han var väl hungrig och kollade om någon ramlat ned. Jag ville fotografera örnen men fann att jag behövde alla mina händer och fötter för att hålla mig kvar där på bergskanten, så det fick vara.

Genom att stenhårt försöka behärska mina tankar och enbart jobba med att ta mig uppför "eggen" så tappade jag begreppet om hur långt jag hunnit. (Tur att begreppet var det enda grepp jag tappade där på Besseggen.) Plötsligt var jag uppe och allt var över! Jag kunde gå ut på platån och jag kunde äntligen njuta av den fantastiska utsikten från 1638 meters höjd över havet.

Nu var det bara att följa leden över högsta punkten, 1743 möh, och sedan bar det utför mot Gjendesheim. 7 timmar och 45 minuter tog hela vandringen.

Besseggen kunde inte ta bort min stupkänsla. Den finns kvar och suger och drar när jag står på "fritt fall" från 2 meter och uppåt. När jag blir stor ska jag inte bli målare och måla balkarna på Eiffeltornet. Jag lovar. 

 
< Föregående   Nästa >



© 2019 Orientering på Idrefjäll
Joomla! is Free Software released under the GNU/GPL License.