... när jag låg där på kalfjället och tittade på den finstilta världen på marken, studsade jag plötsligt till. Där fanns ju en orienteringskontroll vid en pytteliten brant!

Småfolket springer alltså orienteringstävlingar här högt upp på Nipfjällssluttningen, hela 1085 meter över havet.

Jag mätte med kompassen höjden på branten. Den var 55 millimeter. Undrar vilken kartnorm som kartan med denna brant är ritad efter.

Nu tittade jag på detta landskap med andra ögon. För någon som tycker att ett lingon är jättestort, verkade terrängen svår – men spännande och vacker.

När jag tagit min bild på branten, drog jag mig försiktigt undan. Jag kände mig som Gulliver i Lilleputtarnas land och jag ville inte trampa på några andra kontrollpunkter eller små orienterare.

Klicka på bilden och njut av en annorlunda och vacker orienteringsvärld ...

Den senaste tiden har jag visat några bilder från min kontrollutmärkningsvandring här i Idrefjällen. Bilder som haft en hänförande utsikt som motiv. Det vackert storvulna.

Därför kryper jag och min kamera idag i stället ned i kalfjällets växtlighet och tar en bild på den studsmjuka matta, som på håll bara ser ut som en brun yta. Vi vill upptäcka det finstilta som får orienteringsskon och vandringskängor att dansa fram över dessa vidder.

Och här finns en hel värld av småväxt liv i många färger och former. Kalfjället lever.

Orientering är en bra sport för där kan man alltid stanna och läsa kartan om man blir för trött. Har ni tänkt på hur legitimt det är att stanna och läsa kartan även där det egentligen inte behövs? I motlutsbacken till exempel. Du skall bara upp till toppen men ändå stannar du ett par gånger i uppförslutet och låtsas läsa kartan. Inte eliten förstås men för vanliga dödliga orienterare är det inte ovanligt.

Även den orienterare som står still och läser kartan orienterar fortfarande, för kartläsning är en del av orienteringen. Och visst är det tur för de som har valt denna sport. Tänk om orienteraren hade varit 10.000-meterslöpare i stället och mitt under loppet blivit trött, stannat och spottat på fingret och hållit detta i luften för att känna hur vindarna blåser där inne på stadion. Succé? Och sedan några trötta varv ytterligare, stannat igen och kollat molnens rörelse för att se om det verkligen blåser åt det håll som fingret angav nyss eller om det bara var en kastvind som kändes förut.

Nej, att stanna och läsa kartan, vare sig det behövs eller inte, det är accepterat. Det är också mycket lindrigare än att stanna och knyta om skorna. Det får andra sporter syssla med.

Vid den här årstiden är det alltid många holländare som besöker Idrefjällen. Deras favoritsysselsättning tycks vara att besöka Trollvägen uppe vid Nipfjället – platsen där man stannar bilen, frikopplar den och i stället för att bilen rullar "utför" till bäcken, rullar den "uppför" backen.

Jag har tidigare skrivit om detta synvillefenomen.

Detta utflyktsmål tycks vara lika populärt som berg-och dalbanan på Liseberg, för jag har nu passerat Trollvägen ett flertal gånger de två veckor jag varit häruppe och varje gång har det varit några (flest holländare) som prövat backens magiska kraft. Det har vid några tillfällen till och med varit så många att de köat på sin tur att få ta sig ett motlutsrull – och jag har fått vänta med att komma förbi.

Alltså trafikstockning på vägen till sommarparkeringen vid Nipfjället! Det händer annars bara under Idreveckans fjällorientering.

Att bygga en rondell är ingen lösning, för om bilarna rullar frigång i både motlut och medlut i rondellen, kommer passagerarna att jublande bli kvar i eviga tider och bara rulla runt, runt. En gratis karusell.

Så jag fortsätter hellre köandet.

Det är ju intensiva valtider i Sverige just nu och apropå Trollvägen tror jag att jag skall sms:a statsministern och föreslå honom att gå ut och lova att bygga trollvägar i hela landet om svenskarna röstar på något av allianspartierna.

Det knäcker definitivt det där storstadspartiet MW som med ett bensinpris på 25 kronor litern inte vill att hela Sverige skall leva.

Dessutom är trollvägar bra för Idreveckan då de flesta deltagarna har motlut hit upp till Idre Fjäll. Med trollvägar kommer de att frigångsrulla mycket billigt både till och från tävlingarna.

Dock kommer jag inte att tillåta att terrängen blir som trollvägar så att ni får bara utförsbackar att springa – även om det bara är en synvilla ....

Älgjakten är igång här i Idrefjällen. Det är lite tidigt i år då det har varit 30 plusgrader i solsluttningarna nu i flera dagar.

För er som alltid springer så fort i skogen att ni inte lärt er skillnaden mellan en älgkorv och flera älgkorvar, har jag gjort en informativ bild. Känner mig nästan som Magnus och Brasse i "En elefant trampar lätt ihjäl fyra myror" – eller hur tv-serien nu hette.

Gör de någon fortsättning på det hela, får de gärna använda min bild.

Här en bild av ett utedass med ett magnifikt läge alldeles invid toppen på Himmeråsen. Långt ute i ensamheten finns denna lilla byggnad. Fallfärdig? Javisst. Men utsikten värd miljoner.

Detta är annat än inhyrda baja-major. Vilken utsikt är det från dom?

Eftersom en etapp av Idreveckan nästa år kommer att gå på Himmeråsens sluttningar, så kanske att det står på toa-skylten den dagen: UTEDASS> Följ snitsel 1200 meter, stigning 155 meter.

Väl däruppe står några hundra nödiga orienterare med benen i kors och väntar på sin tur, för orienteraren därinne i den lilla byggnaden är så fascinerad av den bedårande utsikten över både Städjan och Nipfjället, att han/hon dröjer sig kvar och har helt glömt sitt egentliga ärende på detta utedass.

Så kan det gå.

Det är vackert i Idrefjällen. När jag kom ned från den detaljrika sluttningen på Himmeråsen och gick ut på fjällheden, steg jag rakt in i vyernas och färgernas värld. Inte ens sega orienterarben kan känna någon trötthet när de springer in i denna tavla.

Redan rubriken på förra inlägget, "Storstadspsykos 1", skvallrade om att det skulle inträffa ytterligare en hallucination för mig. Och visst, redan samma dag hände det. Det var också i en motlutsbacke med mycket mjölksyra – men den här gången hann jag inte ända upp till toppen.

Förresten, tänk så många motlutsbackar det finns vissa dagar här i Idrefjällen. Formtopp och fjälltopp borde inträffa samtidigt, leva i någon form av symbios.

Nu kom jag segande i uppförsbacken (inte segrande) i ett försök till halvspring, för att gå tar ju en evighet. När jag tittade uppåt för att se hur många helkurvor jag hade kvar att forcera, fanns den plötsligt där för min syn. Sträckte sin välkända silhuett mot den blå himlen. För visst var det Empire State Building från Manhattan i New York? Profilen gick inte att ta fel på. Hade ESB tröttnat på det hetsiga livet på Fifth Avenue och rest på semester till detta naturreservat?

Klicka på bilden så hittar ni Empire State Building i sin nya, avkopplande miljö. I stället för att omges av andra skyskrapor har den nu bara rofyllda granar runt omkring sig. De enda som stör lugnet här är jag och en hackspett.

Jag pustade upp för en tvärsluttning söder om Nipfjället och kom upp på en mera lättframkomlig fjjällhed.  Halvspringet uppför de fem tvärkurvorna gjorde att mjölksyran sprutade ur öronen på mig – men jag tröstade mig med att mjölksyra egentligen är mycket nyttigare än mjölk.

När jag nu tittade mig omkring för att orientera mig var någonstans jag kommit upp på det öppnare, flackare skogspartiet, studsade jag till. Jag trodde att jag på denna kortsträcka mellan två kontroller hade orienterat alldeles åt skogen storstaden. För vad syntes ovan de kortväxta tallarna? Var det inte Globen i Stockholm?

Jag verkade ha fått mjölksyra även i ögonen, för när jag blinkat några gånger, såg jag att det skönt nog var den södra delen av det mäktiga Nipfjället som tornade upp sig som en stor glob. Jag var alltså inte så nedrans vilse som jag för ett kort ögonblick hade trott. Jag var kvar i vildmarken.

När jag beundrat Nipfjället en stund, kom jag att tänka på att det verkligen var tur att det inte var Nipfjällets alla tvärkurvor som jag halvsprintat uppför. Vad hade jag då fått för hemska tätortshallucinationer? Manhattan i rusningstrafik?

Ett vinnartema

"Det viktigaste är inte att vinna, utan att bli bättre."
(SISU om ungdomsutbildning)

"Det viktigaste är inte att vinna, utan att kämpa väl."
(Pierre de Courbetin, skapare av moderna olympiska spelen)

"Det viktigaste är att kämpa så väl att man vinner."
(Kart-Bosse)

"Det viktigaste är inte att vinna men det är f-n så mycket bättre än att komma tvåa."
(Åke Strömmer, f.d. Sportradion)