Jag var på Pernilla Wiberg Hotel här på Idre Fjäll och åt middag och jag beundrade samtidigt Pernillas enorma prissamling med medaljer och pokaler. Hennes karriär var verkligen magnifik.

När jag stod där och tittade på hennes priser, tänkte jag på hur många vurpor i skidbackar det behövs innan man blir så bra som hon var.

När jag skriver det här, lyssnar jag samtidigt till "Fjård Och Fjell", Team Rockrunners sammanställning av de låtar som de använde sig av för att nå de framgångar de hade i BAMM 2010 i de tuffa fjällen i norra Sverige. Tack BAMM-besegrare Pälle Hedlund! Jag förstår att du behövde denna musik i ryggraden när du sprang 72 kilometer fjällorientering med total climb på 5400 meter.

Nyss lyssnade jag på The Cramps och jag undrade hur Pälle kunde ta med en grupp med det namnet. Krampar och 72 kilometer löpning är ingen rolig blandning. Mycket riktigt så ramlade "Straight To Hell" med The Clash in som nästa låt.

Motörhead´s "Over The Top" lät i alla fall mera lovande och skapade mera go inför BAMM-uppgiften medan Rollercoaster var som en tuff berg- och dalbana. (Därav låtnamnet).

AC/DC´s sex minuter "Let There Be Rock" väckte säkert Rockrunners fighting spirit ordentligt (och min med) men när det gled över i nästa låt som var Queen´s "We Are The Champions" tyckte jag först att den kom väl så tidigt i spellistan – men sedan förstod jag det psykologiska i valet av låten redan här. För är man redan från starten övertygad om att man är The Champion så inträder den tunga tröttheten någon mil senare i loppet än om man känner sig slagen nästan från början. Och då blir man ingen champion.

"Nice Guys Finish Last" skrattade jag gott åt medan Metallica´s "Creeping Death" påminde om den tuffa verkligheten i BAMM-världen.

Titeln på Bob Hund´s låt "Ska Du Hänga Med? Nä!" ser jag som ett samtal mellan parkamraterna där på fjällsluttningen, den ena jättepigg och den andra dö´slut. Den dö´slute får därför lyssna in "I Don´t Mind The Pain" (Danzig) och inte Alice Cooper´s "Hey Stooped" om inte "Shout At The Devil" (Mötley Crüe) hjälper.

Nyss hörde jag "Raining Blood" med Slayer och just nu kör Hammerfall för fulla spjäll med "Last Man Standing". Sedan väntar Anthrax med "Bring The Noise" och efter det är jag superladdad för mitt eget lilla bamm i Nipfjällssluttningen i morgon.

Här en glimt från den orörda fjällheden. Snabblöpt, platt, säger orienterarögat.

Glest stående lågväxta tallar ger en god sikt. En liten göl gömmer sig i kortväxt ris. Glimmar med vackra speglingsreflexer. Torraken vid kanten av gölen står nyttig för larver, fåglar och lavar.

Det var länge sedan gölen var en orienteringskontroll.
Dess vattenöga blänker förväntansfullt när jag närmar mig genom fjälljungen.

På morgonen idag var det behövligt med halkvarning på utetennisbanorna här på Idre Fjäll.
Deras underlag var mer avpassat för hockey-bockey.
På Sporthallens stora tak låg frosten så tjock att det gick att åka slalom fram till takkanten.
Eller om någon föredrog backhoppning i boklövsstil med landning någonstans i tallskogen.
Jag kollade inte vattenrutschen vid utepoolen men med sina spiraler var den nog som gjord för häftig rodel.

Vinteridrotterna tränger sig alltså på – men än har jag något hundratal fasta orienteringskontroller i terrängen.

Här gick vi idag – tror jag. Jag och min orienteringskarta och en siktskymmande dimma.

Dimman var gråtät. Den kröp in under min jacka och den gömde mina stövlar.

När jag gick där på fjället, undrade jag om jag verkligen fanns. För jag såg mig inte.

Tyckte dock i alla fall att jag hörde mig ibland.

Och det kändes när jag sparkade foten i någon dimgömd sten.

–  –  –

Jag satte i alla fall ut alla kontrollmarkeringar som jag hade med mig .....

Jag hoppas att ni som hade svårt att sova i natt tog fram min stenhavsbild som jag lade ut igår och att ni låg och räknade stenar tills ni somnade tvärt. Absolut tråkigare och effektivare än att räkna skumpande får.

Naturligtvis är jag själv intresserad av att ta rätt på hur många stenar det är på min stenhavsbild.

Därför tog jag fram en gammal, välputsad tävlingskompass med en manuell stegräknare påmonterad. Räkneverket gick till hela tio.

I natt har jag byggt om denna gamla analoga stegräknare till en modern digital stenräknare.

Steget var inte så långt!

(Bild kommer när jag fått alla världspatent godkända.)

Idag gick jag långt upp i Nipfjället och där mötte jag denna tsunamivåg av stenar. Tur nog var det precis utanför orienteringskartan. Nu vet jag varför min karta slutar där den slutar ...

När jag tittade ut över stenhavet, sade jag högt för mig själv: "Ja, lättlöpt är det inte".

Den enda nyttan med detta stenhav är min bild. Den får ni gärna låna som utslagsfråga nästa gång ni arrangerar en tipspromenad. Det är nu slut med banala frågor som "hur många kottar är det i burken". Nu gäller:

–Hur många stenar är det på bilden?

I vintras när jag var till Gran Canaria, gick jag in på ett museum och då såg jag skulpturen som ni ser på den vänstra av bilderna. Någon Francisco Cruz hade gjort detta konstverk som han kallat "Cabeza", alltså "Huvud" på svenska.

Det är ju en märklig och spännande skulptur. Den fick mig att tänka på trädanden som jag träffade på i en högstubbe i Städjan-Nipfjällets naturreservat. Det var denne trädande som för två år sedan under Idreveckan road såg hur det bommades friskt av orienterarna när de hade en liten hjälpkurvesänka som kontroll i sluttningen 40 meter från högstubben.

Jag tycker att min trädande är en betydligt mera livfull skulptur än Francisco Cruz´ verk. Mera av glimten i ögat och med tandpetaren spretande i munnen. Jag gillar också djävulsbilden som trädanden har tatuerad på sin axel. Syns till höger nere i bilden.

Det här betyder att det är minst lika givande att gå i ett svenskt naturreservat som på ett museum, för i naturreservatet hittar endast den uppmärksamme det sevärda. Och det finns inga skyltar som berättar vad man ser och inga pilar att följa. Men nybörjarbanornas ledsna och glada gubbar kan dyka upp som trädandar när man minst anar det.

Allt behöver inte vara så strikt tillrättalagt här i världen och se ut som paragraferna i en arrangörshandbok för orientering.

Så är jag då åter på plats på Idre Fjäll med alla mina banläggarpärmar. Kunde under kvällen inte låta bli att från balkongen ofta beundra utsikten som sträcker sig många, många mil bortöver. Ändå har jag svävat bort i denna bedårande utsikt så otroligt många gånger förut. Tydligaste referenser är det platta  Fulufjället  som ligger fyra mil i sydsydväst och en bit in i Norge reser sig den skarpa profilen av Rendalssölen.

Det är också härligt att vakna om morgonen och starta dagen med att låta blicken sväva högt och långt ut över detta landskap och det är härligt när solen går ned i ständigt nya, spännande molnformationer som badar i lysande färger.

Dagens bild när solen kryper ned bakom Himmeråsen bjöd naturen mig på som ett välkommen till Idrefjällen igen.

Jag skulle kunna göra ett mycket långt bildspel av alla mina bilder som jag tagit på solnedgångar som jag sett från Idre Fjäll.

Hela dagen igår packade jag. Det är dags nu igen. Idre. I fem veckor. Mer än 600 kontrollpunkter väntar på sin lilla markering därute i terrängen. Det betyder att jag den närmaste tiden skall ta mig fram omkring 500 kilometer i mestadels obanad terräng. Det betyder också att jag kommer att ta flera tusen bilder på stort och smått, enorma vyer och det finstilta som gömmer sig i det innersta av det orörda naturreservatet.

Jag följde orienteringstävlingen BAMM på internet, detta tuffa bergsmaraton i norra Sverige. Jag ville se hur det gick för laget Team Rockrunners X med Pälle Hedlund och Krister Svensson. De hade att på två etapper avverka 72,2 kilometer, mätt fågelvägen, och klättra sammanlagt 5400 höjdmeter. Grymt. Men de fixade det! Strongt! Det tog dem 17 timmar och 57 minuter. Det blev två rejäla arbetsdagar ... (Övertid?)

Pälles härliga kommentar efter den mycket tuffa första dagen: "Vi siktade på att överleva och det gjorde vi till slut".

När jag nu strax rullar iväg de 21 milen till Idre Fjäll, kommer jag att i bilstereon spela en cd som just Pälle plockade ihop åt mig för några år sedan när jag skulle upp till fjällen och märka ut mina kontroller. Låtarnas namn var nog då tillägnade mig men idag kommer jag att tänka på Pälle/Krister när de springer/klättrar i årets BAMM, när jag hör dem.

Här är några av de passande titlarna:
Running with the devil (Van Halen) - Brutal Disciplin (Stockholms Negrer) - Up up over the mountain top (D.A.D.) - Too tough to die (Ramones) - Run to the hills (Iron Maiden) - A man comes around (Johnny Cash) - Walk idiot walk (The Hives) - Over the hills and far away (The Mission) - Run run run (Velvet Underground) - Loser (Beck).

Hade Team Rockrunners X haft denna cd med sig, hade nog den största striden i Pälle/Kristers iPod därute på fjället stått mellan Velvet Undergrounds hurtiga "Run run run"  och The Hives mera sansade "Walk idiot walk".

Sista milen varje etapp tror jag att det var Ramones´"Too tough to die" som behövde gå på repeat.

Nu åker jag norrut från Leksand mot de härliga Idrefjällen.