Idag och i morgon, fredag-lördag, springer de tuffaste av alla tuffa orienterare en tävling för 2-mannalag långt uppe i den svenska fjällvärlden. BAMM (Björkliden Artic Mountain Marathon) heter 2-dagarstävlingen och den är i år i de värsta tuffingarnas tävlingsklass 72,2 kilometer lång . Hela 5400 höjdmeter skall de bestiga totalt på de två dagarna. Ryggsäckarna de bär på väger cirka 5 kilo vardera. Övernattning på nattläger i tält.

Det är tur att deras kontrollpunkter är lätta – i alla fall om de slipper tät dimma.

Hur det är att vara deltagare i detta kraftprov kan ni läsa om här . Följ träning, uppladdning och tankar dag för dag, skrivet med humor på ett lättsamt sätt.

BAMM kör redan med masstart – så här är det bara för det internationella orienteringsförbundet att hänga på så slipper de förstöra det riktiga VM-programmet. Förslagsställarna till masstart och parstafett måste ha glömt att föreslå också Bergsmaraton.

När jag bilade till Trondheim i förra veckan, åkte jag förbi Idre och då svängde jag upp till Idre Fjäll för att i terrängen byta ut en Naturpasskontroll som blivit trasig.

När jag gick där i skogen nedanför fjällheden, hörde jag ett prasslande ljud och plötsligt stod hon där framför mig; ett av Idrefjällens många o-troll.

Det norska O-trollet är ju världsbekant sedan lång tid tillbaka. Sturla Kaasa hade god kontakt med detta norska o-troll och han kunde konsten att rita av det på ett trevligt, mysigt sätt.  Jag har några utföranden i min ägo. De gjordes på 60-talet.

Øivind Eriksen i OK Øst har också bra kontakt med det norska o-trollet verkar det, för de o-trolltavlor han målat åt mig berättar levande om o-trollets upplevelser i orienteringsskogen av idag.

Men o-troll finns i alla skogar. Det gäller bara att se dem. Hon på bilden härovan valde dock själv att visa sig för mig, för hon stod där bara och sa:

–  "Jag vet att du är på väg till Norge för att se på orientering. Då måste du hälsa från mig till det norska O-trollet. Han verkar vara så go´."

–  "Det skall jag. Men vad gör du här i skogen med min karta? Du hittar väl ändå i den här vildmarken. Och varför viker du inte ihop kartan? Den är ju större än vad du är."

–  "Äh, jag tänkte gå till hjortronbäcken (multe-bæcken) och se om det finns några hjortron kvar."

–  "Hjortronbäcken? Min hemliga hjortronbäck? Hur kan du koden för att ta dig dit?"

–  "Det är därför jag har kartan ovikt. Du har ju byggt in koden i karttecknen."

Det lilla o-trollet hade alltså knäckt koden till den hemliga hjortronbäcken, platsen där annars aldrig någon annan sätter sin fot. Platsen där hjortronen lyser som hav av guld. Platsen där jag aldrig låter någon orienteringsbana passera. Platsen som ingen kan närma sig utan att gå vilse – om de inte kan den i orienteringskartan inbyggda koden.

Nu är vi plötsligt två som hittar dit.

Igår skrev jag om min turistkarta över det speciella siljansområdet. Området kallas också för Siljansringen då det har uppstått av ett stort meteoritnedslag för 360 miljoner år sedan.

Här finns fantastiskt fin orienteringsterräng och därför kommer medeldistansen och långdistansen på europamästerskapen 2012 att arrangeras i dessa marker.

När jag var på Naturum i Siljansnäs igår, hittade jag en riktigt gammal karta över just Siljansområdet. Ni som skall springa detta EOC2012 bör studera denna karta noga, för den visar just när siljansområdet bildas och den är väl på så sätt en grundkarta.

Terrängytan som kartan omfattar är stor. Den har en diameter på 40 kilometer och kartan är lite gammal – sådär en 360 miljoner år alltså – så det är inte jag som ritat den (tror jag) Jag hittar  i alla fall inga gamla, svedda stövlar här hemma. När kartan rekognoserades, var området så hett att inte ens norska kartritare skulle ha fått till något grönt på den.

Vidare antar jag att arrangörerna nu har reviderat det otroligt fina tävlingsområdet något.

För annan skala, klicka på kartan.

Jag har på mitt förlag en karta som heter "Siljanskartan". Den täcker ett område av Dalarna som årligen har massor av besökare. Inom Siljansområdet finns de för turister kända orterna Leksand, Rättvik, Mora och Orsa. För att turisterna skulle hitta till Siljansområdets alla stora som små besöksmål, ritade jag upp denna karta.

Ett litet smakprov ur kartan hittar ni här .

Siljanskartan var också den första karta som jag datorritade. I vektorprogrammet FreeHand 2.5, övergick Siljanskartan år 1991 från att vara framställd i tuschritade original till att bli digitaliserad.

Idag var jag till Siljansnäs – som är en by inom Leksands kommun – och levererade en beställning av Siljanskartan till det upplevelserika Naturum där. Ett fantastiskt Naturum som innehåller massor av information om naturen i Dalarna, sett både historiskt som i nutid. Hit åker jag ofta för att lära mig mer om den miljö vi orienterare rör oss i.

När jag idag klev in på Naturum, ville en älgtjur också bli med in.

"Bara om du torkar av dig om fötterna, förlåt klövarna", sa jag till älgen. Då gjorde den det.

Att få följa VM:s Långdistansorientering på plats i Granåsens Ski Center var en mycket stor upplevelse. Jag var ju nyfiken på hur norrmännen skulle genomföra tävlingen sett mot löparna, publiken och tv som sände från arenan. Tre storbildsskärmar fanns det som hela tiden växlade innehåll med resultat, gps-tracking och kamerabilder från skogen, allt kunnigt kommenterat av världsspeakern Kjell-Erik Kristiansen. Kjell-Erik och hans team gjorde ett superproffsigt jobb. De trollband i fem timmar. Ja, jag tog mig inte tid till att ens ta mig till försäljningstältet för att köpa en varmkorv – för jag ville inte missa något inslag från tävlingen.

Då skall vi tänka på att detta var en utdragen långdistansorientering och ändå var det hela tiden spännande och omväxlande i både herr- och damklassen. Spänningen för publiken berodde förstås på den fina rapporteringen som visade att det hela tiden hände en massa intressanta saker, både i skogen och vid målområdet.

Kartan såg på storbildsskärmen bitvis ganska grön ut, så jag förstod att det emellanåt var lite trassligt där ute i terrängen. Men det var väntat för terrängvalet hade ju inte prio ett på detta mästerskap. Någon löpare sa i alla fall att det ljusgröna inte var så mycket att bry sig i. Det var mer siktskymmande än hindrande.

Glädjande nog var banorna på Långdistansen bra och banläggaren verkade inte ha tvingats till att ta stora hänsyn till att det också skulle gå medeldistans och stafett i samma terrängområde. Även om det inte blev så mycket matnyttigt kvar åt banläggarna i dessa två discipliner, applåderar jag prioriteringen som gav Långdistansen den bästa terrängen för Långdistansen är ju orienteringens själ. (Tycker jag).

Under den sena kvällen hade jag nöjet att vara inbjuden till en "håll-igång-pub"  med flera ledande, tunga namn inom norsk orientering. Det var intressant att i det höga sorlet höra när dessa norrmän diskuterade den lyckade tävlingsdagen och även för stunden kopplade av efter denna. Det hade ju varit en framgångsrik dag både arrangörsmässigt och med norska ögon sett också tävlingsmässigt.

På småtimmarna såg jag dessutom en repris som norsk television sände från denna långdistans och det är bara att konstatera att norrmännen nu nått så långt med sitt koncept att detta ger fullödig, spännande television för alla sportintresserade. Med de ekonomiska musklerna att hålla sig med de rätta producenterna, storbildsskärmar och ett bra speakerteam, går det numera att visa upp orienteringen som en intressant sport.

Jag hade även nöjet att få en omgång av tävlingskartorna innan jag lämnade arenan. Storbildsskärmen i all ära men att få prassla med kartorna i hand ger en mer äkta känsla för en orienterare. Dock var det svårt att köra bil från Granåsen in till mitt hotell mitt i Trondheims röriga centrum och samtidigt hela tiden smygtitta på kartorna bredvid mig. Det var många intressanta sträckor som jag inte kunde slita mig ifrån.

Det pratas om att man inte skall skriva sms när man kör bil. Då skulle de bara veta vad en orienterare gör som sätter sig vid ratten och just fått tag på en orienteringskarta med en spännande bana påtryckt.

Mitt straff var att jag åkte fel inne i Trondheim och bommade mitt hotell med en kvart.

På Internationella Orienteringsförbundets kongress i Trondheim beslutades om att i en nära framtid införa osnitslad terränglöpning på orienterings-VM.

Vad säger Internationella Friidrottsförbundet om detta intrång på deras område?

–  –  –

Syftet med masstartsbeslutet är förstås att hitta på en sport som passar för media-publik-tv.
(Naturligtvis inte för de som de tänkt sig skall utöva sporten.) Jag hoppas bara att de inte kallar den för Orientering. Då har de blandat ihop det hela.

–  –  –

Det enda som jag kan tänka mig masstart i är sprinten. Den är lätt att offra. Tänk er 45 orienterare försöka att stämpla samtidigt vid någon staty i en plaskdamm på centrumtorget i VM-staden. Publiksuccé. Som gjort för expressen/aftonbladet/tv4 och världens alla andra massmedier. Visserligen skall man inte tro att dessa ens nu kommer att referera om orientering – men det kanske i alla fall skymtar en orienteringsskärm på bild i tidningen eller på tv.

Sedan är det bara att hoppas att många barnfamiljer finns där på torget. Då kan nyrekryteringen vara i hamn, för när småttingarna ser orienterarna kasta sig ut i plaskdammen, vill de också göra det samma och kommer därför att säga: "Mamma, den sporten vill jag också vara med i".

Detta om masstart.

Helena Jansson hade ett härligt supportergäng från sin klubb IF Hagen på plats på VM . De hördes verkligen när Helena och de andra svenska löparna dök upp ur skogen. En trevlig beach flag med bild på Helena hade de också.

När jag åkte till Norge och Långdistansen i VM, hade jag inga förhoppningar om svenska framgångar. Därför var Emma Claessons bronsplats mycket glädjande. Mycket trevligt att hon fick sin VM-medalj till slut. Alltid säkra Helena Jansson på fjärde plats och Marcus Millegårds femteplats bland herrarna var förstås att räkna som hyfsat godkänt men spjutspetsen saknas.

Annars var övriga svenska insatser helt dolda i det gröna i de norska skogarna. Eller som jag avslöjar med min bild: gömda bakom en gran som norrmännen tillfälligt planterat inne på stadion.

När jag tog plats inne på arenan såg jag att åskådarmässigt fanns det inte några bra platser för att ta bilder av de tävlande. Då jag stod bra tillsammans med trevliga svenska och schweiziska supportrar, valde jag att inte försöka uppsöka någon bättre plats.  

Men den unge herrsegraren i detta kraftprov, norrmannen Olav Lundanes, måste jag liksom bara få till ett kameraskott på. Därför denna zoomade bild när Olav passerar vid varvningen. Hittar ni igen startnummer 45 framför publikraden? Det är bara att följa allas blickar så finner ni herrsegraren där blickarna möts. Ett stort grattis till denne målmedvetne, unge orienterare som löper så effektivt i terrängen.  Karriären har bara börjat.

Nu är vi redan inne i den säsong då sommar och vinter möts i sportens värld. Idag bilar jag till Trondheim för att se på VM i orientering. Samtidigt kommer det norska ishockeylaget från Lillehammer till Leksand och spelar i kväll en träningsmatch i ishockey.

Det känns som vanligt lite konstigt när vinteridrotter tränger sig på så där och tar plats. För än har orienterarna mycket kvar av säsongen. Än är det långt till första snögloppet.

De brasilianska damerna på kvaltävlingen hade riktigt långa namn: Juliane Valéria de Carvalho Mendonca – Ana Rachel Malerba Lemes – Tania Maria Jesus Carvallho.

När någon av dem stämplade vid en tidskontroll efter banan, hann speakern knappt säga färdigt deras följetongslånga namn, innan de var vid nästa tidskontroll.  Och då skall ni veta att nästan ingen annan löpare hade så lång tid mellan kontrollerna som dessa tre damer.

(Först tänkte jag skriva att de hade lång löptid men jag strök det, för det kunde lätt missförstås ...)

Nu brukar brasilianarna ha riktigt långa namn och därför skaffar sig de duktiga fotbollsspelarna därborta korta artistnamn så deras hetsiga radio/tv-reportrar hinner med i referaten. Spelare som Pelé, Didi, Vava skulle för evigt vara glömda om de framträtt med sina rätta namn som är på så där 40 bokstäver vardera.

Kanske något att tänka på för dessa orienterande VM-damer från Brasilien.