Kvaltävlingarna idag till Långdistansfinalen visar hur ojämn orienteringsförmågan är bland dagens "världselit". Även om del springer och sparar sig till finalen, blev det väl så stora skutt mellan sluttiderna i de olika kvalheaten. Bland herrarna gick det att bomma åtta minuter och ändå gå vidare till final medan det bland damerna gick bra att bomma en hel kvart och ändå klara avancemang. Konstigt. Mycket konstigt. Det är ju VM och de bästa är med.

Men tidsintervallerna kan förklaras med att det var bra (svåra) banor i utslagsgivande terräng. Där vill jag ge en stor eloge till arrangörerna som vågat sig på denna svårighetsgrad i kvalet. Det är bara det gröna som irriterar mig lite.

Det här betyder att det inte ens finns 15 löpare i vardera finalen på torsdag som har något med toppstriden att göra. Högst fem löpare från vardera kvalheatet, alltså. Låt oss vara snälla och låta de åtta bästa i varje kvalheat gå till final. Det blir 24 damer och 24 herrar som gör upp om medaljerna. Startmellanrummet mellan dessa kan då vara fem minuter för att eliminera nyttan med hängning. Låt också banläggaren få lägga en rak bana och utnyttja terrängen maximalt utan onödiga "fjärilar" och ingen varvning på stadion med döda kilometrar som följd. Allra helst där vid Granåsen Ski Center, där skidspår i massor kryllar i skogen. Det räcker att springa genom dem en gång.

Skall löparna visas upp, kan det ske på storbildsskärmen genom sändning från en kamera vid någon kontroll i skogen. Då får publiken se löparna utföra orientering och inte bara ren rålöpning. Så tätt som norrmännen har mellan tidsrapporter från skogen, blir tävlingen intressant ändå, trots de fem minuterna mellan löparna i starten.

Nu blir det förstås inte som jag skissat på upplägget – men jag ser i alla fall fram mot att följa Långdistansen, orienteringens blå band och ärofullaste tävling, på plats på torsdag.

Nordisk orientering.

Europamästerskapet i precisionsorientering arrangerades torsdag-fredag i Bollnästrakten här i Sverige. Det blev många svenska framgångar både individuellt och i lag.

Kartan som de använde var Blybergskartan som jag ritade åt Alfta-Ösa 1980 – alltså för precis 30 år sedan. Då 1980 användes kartan vid en 4-landskamp som hade Kjell Lauri som segrare bland herrarna.

Kartans skala är 1:15.000 men vid precisionsorienteringen förstoras skalan till 1:5.000. I går kväll fick jag se precisionsorienteringskartorna med de två tävlingsdagarnas banor plus model event-utsnittet. Glädjande intressant var att se att kartan tycks hålla bra än när det gäller fast redovisning som t ex kurvbild och stenar. Det blir ju förstås en extra hård kartkontroll runt kontrollpunkterna vid en sådan här tävlingsform. Men av tävlingens 40 kontroller räknade jag till 8 kontroller som var små hjälpkurveåsar och de verkar fortfarande, efter revideringar, vara redovisade exakt som jag ritade dem en gång. Trevligt.

Däremot hade detta fantastiska kartområde tyvärr fått många nya skogsbilvägar och blivit mycket, mycket hyggesgult.

Den kommande gröna fortsättningen för kartan gör inte området lika trevligt längre.

Idag avgörs VM-sprinten i Norge. Därför får det bli en sprintbild här. Det är målområdet för årets Fjällsprint under Idreveckan som syns vid Sommarparkeringen vid Nipfjället. Målet är alltså beläget 1007 meter över havet. Vi behövde ingen storbildsskärm för att följa löparna, då det från målet gick att se de tävlande live på den detaljrika fjällsluttningen.

På söndag sparkar VM-orienteringen igång med sprinten så nu är det dags att vända blickarna mot Norge. Därför har jag klättrat upp för södra tvärkanten av Nipfjället, där jag låter blicken vandra över den långsmala Burusjön och söka sig vidare mot det fjärran fjällmassivet Rendalssölen i Norge. I nabolandet därborta skall det springas om VM-medaljerna.

På torsdag avgörs orienteringens blå band – Långdistansen.
Då är jag på plats på skidstadion i Granåsen utanför Trondheim.

När orienteringskartor innehåller gröna ytor är det inte så roligt. Det betyder stökigare framfart i terrängen. Är partier av kartan dessutom oframkomligt helgröna, blir det hela ännu tråkigare.

Men för mig finns det ett undantag. Jag har ett helgrönt område som jag gärna gömmer mig i varje sensommar: mina vildvuxna hallonsnår. De är höga, täta och villande stora. Dessutom producerar de härliga hallonbär i kopiösa mängder. Tänk vad skönt att smyga sig in i det helgröna gömslet och äta och äta.

Ibland sticker mitt huvud upp bland hallon och blad. Det gäller att se så jag inte gått vilse.

Jag har inte hunnit spela någon tennis denna sommar – inte förrän igår. Då tog jag centercourten på Insjöns grustennisbana i besittning under två timmar.

Idag är mina ben fulla av ömmande nyupptäckta muskler. Startmuskler. Bromsmuskler. Kanske också glidmuskler från alla vändningar i gruset.

Var kom de småmusklerna ifrån? Jag trodde att jag var bättre trimmad än så.

Okej då. Ont skall med ont fördrivas, sa visst någon snusförnuftig tänkare. Så därför kör jag två timmar till på Insjöns grustennisbana idag.

En varm sommar går mot sitt slut och om kvällarna sänker sig nattorienteringsmörkret över Leksand.

Jag tankade bensin idag. Under pekskärmen vid korttankningen satt en lapp på vilken det stod:

"Ta av dig vantarna när du använder pekskärmen". 

När jag läste den texten, visste jag att jag kommit tillbaka till Sverige.

Varje gång som jag är i södra Spanien vill jag upp i bergen i Sierra Nevada. Så också denna gång. Från Granada förflyttade jag mig med bil upp till 2100 meter över havet, där den välkända vintersportorten ligger med alla sina häftiga skidbackar.

När jag därifrån blickade uppåt bergen, fanns det fortfarande där högre upp fläckvisa partier med kvarliggande snö.

Naturligtvis ville jag dit och min bild är tagen från 3028 meter över havet.

På så hög höjd har inte mina träskor vandrat förut.

Naturligtvis är det enklast att i hemmaskogarna i Sverige få till samtal med de trädandar som bor i torrakar, brandstubbar, högstubbar och i speciella trädstammar i vår vildmark men även där nere i Spanien finns de förstås.   

När jag i ett kantområde av Alhambra upptäckte denna märkliga stam, kände jag direkt att den var ett viste för dessa väsen. Stammen innehöll mycken märklig kraft men det var svårt att förstå dess gammelspanska.

När trädet tidigare i sin tillväxt inte kunde eller ville flytta på muren, lade sig stammen i stället som ett stort elefantöra upp efter murstenarna och hängde sig sedan vilande uppe på muren.

Hela stammen är som ett stort troll i fladdriga kläder som lutar sig med armbågarna på muren och spejar in i landskapet på den andra sidan. Ett stort troll, fyllt av energi i sina ådror och försett med en kamouflerande grönska.