Ibland lämnar jag Idrefjällens vildmarker
och reser söderut
för att fånga solens spel i palmbladen.

Nu är jag i Nerja i södra Spanien.

Jag är en soldyrkare
och ändå är det nattorientering
i en vresig, stormig senhöstnatt
som jag gillar allra mest.

Antingen vet jag inte vad jag vill
eller också gillar jag allt.

Hugo Krause, Tolered-Utby OL och Tage Johansson, Västerås SOK är båda 89 år.
Här vid jaktstarten på den tredje etappen av Idre 3-dagars.

Nu tycker jag att ni skall titta på videon som är utlagd på Expedition Siljan. Det gäller videoinlägget Vandring runt Siljan – dag 8 & 9. Efter någon minut säger Siljansledsvandrarna Daniel Nilsson och Stiko Per Larsson några sanningens ord .....

Denna ödsliga bild hittade jag igår bland några urgamla semesterbilder från Florida. Som ni förstår har löparbilden hamnat i floridapåsen av misstag. Eller också hade jag gömt den där med vetskapen om att dessa floridabilder aldrig någonsin skulle komma fram i dagsljuset och bli till ett färdigmonterat fotoalbum.

Bilden är egentligen inte något att visa upp här på bloggen – om det inte vore för att den får mig att tänka på orientering, trots att den visar min målgång på Stockholms Stadion under ett maratonlopp som avverkades som varvlopp i Lill-Jans-skogen för många, många år sedan. På baksidan av bilden har jag skrivit att jag blev 6:a och att jag var hemskt trött sista halvmilen. Det var allt. En klart besviken text.

När jag läste kommentaren jag skrivit att jag blev hemskt trött, kom jag ihåg några fragment från loppet. Alla Sveriges bättre långdistanslöpare deltog, så det hade gått undan ordentligt därute på småvägarna. Det var inte min dag denna dag så jag sprang mig riktigt slut inför den sista halvmilen. Ja, så trött att smärtan gjorde att jag lovade mig själv dyrt och heligt att jag aldrig mer i hela mitt liv skulle springa ett endaste löpsteg till. Men det fanns ett men inbyggt i mitt löfte och det var att jag måste ta mig i mål i denna tävling och att jag skulle hålla minst den placering som jag hade just då därute på vägarna. I det läget var jag 8:a.

När jag väl hade övertygat min trötta kropp och hjärna om att detta var de sista löpstegen som jag skulle behöva ta i fortsättningen av hela mitt liv, kändes det på något sätt skönt mitt i all min kraftlöshet och jag pinnade på riktigt bra i trötthetsdimman för att jag verkligen skulle hålla de kriterier som gällde för att jag skulle slippa att någonsin mer springa ett endaste löpsteg ytterligare.

Så på något sätt lyckades jag manipulera med den vägg jag hade sprungit in i och flytta den en halvmil framåt i tävlingen. Ibland är jag tydligen lättlurad. I varje fall när det gäller att lura mig själv.

Jag tror inte att jag visste vad jag hette de sista kilometrarna men jag visste var befrielsens mållinje väntade och av bara "farten" lyckades jag också på slutet passera och "springa" ifrån ytterligare ett par konkurrenter.

Långdistanslöpning är vilja och tusentals träningsmil som lär hjärnan att med springsignaler hålla igång det rullande hjulet även när man av trötthet inte vet vad man heter. Trots halv medvetslöshet på bilden kan jag inte klaga på rullet i steget. Tack alla vintriga skogsbilvägar i Ljungåsskogarna.

Efter målgången slängde jag mig totalt utpumpad på stadiongräset. Det tog säkert tio minuter innan jag hämtade mig någorlunda.

När jag då piggnade till hade jag också glömt allt det där jag lovat mig under loppet:  att aldrig någonsin springa ett endaste löpsteg till.

Jag var säkert ute och joggade redan samma kväll.

Och varför tänkte jag orientering när jag hittade bilden? Ja, naturligtvis för de ödsligt tomma läktarna.

Klicka på bilden så ökar den i storlek och ödslighet.

Det finns många glädjeämnen och trevliga kontakter kring detta med att arrangera Idreveckan. Många deltagare återkommer år efter år. Ofta får jag mail  från de som är skadade eller vissa år inte kan komma av andra orsaker. Till och med sjukintyg har jag fått från trogna deltagare som verkligen vill visa att doktorn säger att de inte får springa Idreveckan det året. Jag får också hembakade semlor och chokladkartonger, vackra bilder, inspelade filmer, speciella mail, trevliga, humoristiska teckningar och kartor från andra skogar och länder.

I år kom Solfrid Nikolaisen, OK Øst, Norge och överlämnade sin nyutgivna bok "Bra nok" till mig. En bok som "er en samling av små inspirerende tekster til glede og ettertanke". Och visst är den det. Jag har redan läst hela boken och satt många markeringar för sidor med tankepärlor som jag gärna vill återvända till.

Dessutom är det härligt att läsa texter på jättego norska.

I dedikationen skriver Solfrid:
"Til Bosse! En liten hilsen fra den lyriske delen av OK Øst, Norge".

Tänk att ett orienteringsarrangemang däruppe i vildmarken kan ge så mycken annan kontakt .....

Sedan jag för drygt en vecka sedan kom hem från Idre och Idreveckan, har jag ett flertal gånger fått frågan vad jag gör nu om dagarna. Jag hör att frågeställarna förväntar sig att jag skall svara: sover, sover, sover. De vet att min nattsömn den sista månaden före Idretävlingarna inskränkte sig som vanligt till högst fyra timmar per natt och de tycker då att jag nu har mycket att sova ifatt.

Nu känns det inte riktigt så. Urladdningen inför och under Idreveckan har jag gjort i 36 år i följd, så den har nog byggts in i min kropps årsrytm vid det här laget.

Och direkt vid hemkomsten från Idre satte jag igång med banläggningen till nästa års tävlingar däruppe i vildmarken. Jag skall lägga ca 165 banor till de fem tävlingsdagarna nästa år och det betyder som vanligt att jag i snitt skall producera nästan en bana varannan dag året runt. Så är det år ut och år in.

Så det där med att sova; nää.

På lördag åker jag till södra Spanien i tio dagar. Vad gör jag då på stranden mer än solar och badar? Lägger banor, förstås. Andra läser böcker eller löser korsord. Jag föredrar banläggning på en karta med orörd vildmark.

Fast även här hemma i vårt fantastiska sommarväder har jag haft mysig miljö att lägga banor i .....

Tove Alexandersson, Stora Tuna OK och Sverige, försvarade lätt sitt JVM-guld i medeldistansorientering.
Grattis Tove, du är suverän!

Bilden är från Idreveckan 2009 då Tove vann D21 i Idre 3-dagars.

När jag kom till startpunkten före första start på Fjällorienteringen, såg jag att en renhjord befann sig på krönet av kalfjället. Helt klart måste jag ta en bild. När jag avbildade renarnas hornkronor som spret mot skyn, kände mig nästan som en av mina favoriter, samekonstnären Nils Nilsson Skum – fast med kamera i stället för pensel eller kol.

 
Två glada engelska ynglingar, Mark Burley som springer orientering för Bristol Orienteering och Nick Pullen, Norfolk Orienteering, satt och surfade på Internet och hamnade på Idreveckan. Genast bestämde de sig för att den verkade intressant så den orienteringsveckan ville de springa.

Då de såg på min blogg att det verkade svårt däruppe i Idrefjällen, anmälde de sig i H21Kort – och det var ett klokt val. Det är inte lätt att komma från de engelska skogarna och kasta sig ut i Idres sega sluttningar med oerhört detaljrik terräng.

Nick och Mark fick ordentlig träning med lång tid i naturreservatet. Deras banlängder de olika dagarna var: Fjäll-OL 8480 meter, Fjällsprinten 2670 meter, 3-dagars dag 1 7390 meter, Dag 2 medeldistans 3560 meter, Dag 3 7980 meter.

Nicks tider de olika dagarna var 121:19,  30:22,  209:09,  71:09,  156:52 medan Mark hade 118:28,  25:08,  134:01,  40:34,  159:54. Som synes rundligt tilltagna kilometertider - men de var alltid lika glada för det.

På 3-dagars sista dag hade alla utom två kommit i mål. Kvar i skogen var Nick och Mark. De hade startat tre minuter isär och vid målet trodde vi att de gjorde varandra sällskap därute i landskapet. Men sträcktidslistan visar att medan sträcksegraren Anders Dalin, Leksands OK behövde 6:10 för att hitta den första kontrollen så hade Nick tiden 17:41 och Mark hela 32:13. Inte förrän vid den 11:e kontrollen kom de två tillsammans och var så ända in i mål, som ni kan se på bilden härovan.

Trots en löptid på långt över två och en halv timme var de ändå leende glada. De hade antagit en utmaning och klarat den!

Här är kartan med banan som de sprang sista dagen.

Nu vet jag hur de omtalade vuvuzelorna låter. Nej, jag har inte sett någon VM-fotbollsmatch på tv.

Däremot har jag förvånats över att detta pågående fotbollsvärldsmästerskap kan hålla på i så många veckor. Gång på gång har jag trott att det tagit slut – men nej då. Dock har det sagts mig att till helgen spelas finalen. Och Spanien skall visst vara finalklart. Bra! Jag skall om en vecka åka till södra Spanien och i början av oktober blir det ännu en resa till Sangrialandet. Vinner Spanien VM blir det säkert extra angenämt att vistas i detta fotbollstokiga land.

Jag läste på webben att "Allsång på Skansen" här i Sverige hade fler tv-tittare än vad någon match i årets fotbolls-VM haft. Jag är inte riktigt på det klara med hur jag skall tolka de siffrorna. Vad skall jag tycka mest synd om? Fotbollen eller Skansenspektaklet? Eller kanske det svenska tv-folket? Hm.

Nu var det detta med vuvuzelorna jag tänkte skriva om. Jag har kommit på att jag behöver inte åka till Sydafrika för att uppleva dem och deras oljud. Jag satt här i kvällningen ute på gräsmattan och pysslade med banläggningen till Idreveckan 2011 då plötsligt massor av vuvuzelor kom inande i luften från den numera täta björkskogen vid min tomtgräns och de gick till anfall mot mig. Deras oljud har jag hört berättas om av tv-folket men inte visste jag att vuvuzelor dessutom bits och suger blod som den värsta Dracula.

Jag var tvungen att vissla på blåsten så den kom farandes och schasade iväg dessa odjur.