Det var intressant att Tove Alexandersson och Sofia Holmgård, som omväxlande varit i ledningen under denna etapp, nu var tillsammans när den tuffa slutdelen av banan väntade på dem. På de två kilometer som var kvar till målet, hade de att forcera en total stigning på 150 höjdmeter samtidigt som kontrollpunkterna 12, 13, 14, 15 låg riktigt svårt i terrängen. Löparna måste ända fram till dessa skärmar för att se dem. Här är urskogen kompakt  med dålig sikt att läsa in sig. Granar som annars är 25 meter höga är här i fjällskogens tvära sluttningar i stället 25 meter breda och kompakt risiga ända till marken. För att klara klimatet växer granarna på bredden i stället för höjden. Terrängen mellan granarna är däremot lättlöpt – för de som har sluttningsork i benen.

Uppför till stigen på väg mot 12:an sprang tätduon samma vägval men Tove verkade ha ett något högre löptempo. För trots att hon gjorde några kringelkrokar vid kontrolltagningen av den 12:e skärmen, gick hon ifrån ytterligare några sekunder. Sofia prickade alla dessa svåra terrängpunkter och var säkerheten själv i sluttningen medan Tove lägger tid på varje kontroll och var hastigt 2.30 minuter efter vid den 15:e skärmen.

Med bara en "riktig" kontroll kvar på banan, tappar Sofia Holmgård orienteringstråden och skärpan och försvinner ytterligare uppåt i landskapet. Det var många orienterare som hade kontroller där högre upp – men inte Sofia. Tove springer säkert till 16:e kontrollen och har rejäj kartläsning hela vägen.

Vid målet visste vi att Sofia Holmgård hade en betryggande ledning när hon gick över stigen upp till den 15:e kontrollen men det var Tove Alexandersson som först kom ut på kalfjället och visade upp sig för speaker och publik vid skärmen i kanten av stenfältet. Den unga damjunioren hade gjort det igen trots långa D21-banor och tuff terräng.

Att hon någon vecka efter detta vann guld på junior-VM i Italien var för mig ingen överraskning.

Läs gärna hennes träningstips här där Idreveckan finns med i upplägget.

Efter att ha klarat av de fyra första kontrollerna och upplevt tre olika terrängtyper av fjolårets D21-bana, hade Sofia Holmgård, Kils OK, utökat sin ledning i jaktstarten till 3:23. Men direkt efter den 4:e kontrollen fick hon problem med orienteringen. Redan inne i Nipvallens enskilt belägna fäbod hade hon svårt att få ordning på stigarna och gjorde några märkliga svängar.

Efter fäboden hade de tävlande att forcera en mycket vacker del av Städjan-Nipfjällets naturreservat. Många dödisgropar och mycket trolsk urskog gjorde att orienteringen inte var lätt. Där blev det spridning i fältet. Tove Alexandersson valde att köra kompass rakt på  och gjorde det bra. När hon närmade sig kontrollen och kom till bäcken, är det intressant att se hur hon säkrade sig och lade tid på att springa i sidled till en krök på bäcken för säker ingång i det sista luriga området fram till skärmen. Studera också hennes säkringar från bäckkröken och fram till den lilla kontrollmyren som ligger i tät bauersk trollskog.

Ulrika Bornetun säkrade sig också med att använda sig av bäckkrökar och hon gjorde också en fin kontrolltagning.

Efter fartleken till den 4:e kontrollen var det en annan orienteringsteknik som behövdes på denna långsträcka. Det gick att springa undan bra men kartkontakten fick inte släppas det minsta. Det ser vi på löplinjerna på kartan där det hände en hel del.

Efter sin fint genomförda sträcka till 5:e kontrollen, hade Tove A plötsligt gått upp i ledningen med en minut. Något som ni kan se i den tabell jag lagt in på kartan. Men kroken på kortsträckan till den 6:e skärmen krymte avståndet. Sofia H sprang mycket säkert till den 7:e kontrollen medan Tove A trasslade bort sig med riktningen och kartläsningen på ett märkligt sätt. Det gav Sofia H ledningen igen. Men Tove A tryckte på och vid den 11:e skärmen vid lilla höjdfoten ute på fjällheden igen, var hon ifatt och förbi med några meter.

Nu väntar den sista fjärdedelen av banan. Den är mest en stigning på 150 tuffa höjdmeter. De två kombattanterna är ihop inför avgörandet men de följer mitt råd: Orientera själv – för din egen skull. Omkastningar väntar.

Vi har under våren här på bloggen kunnat följa D21 hur de sprang under Idreveckan 2009. Det är en tävlingsdag kvar att redovisa, nämligen Idre 3-dagars avslutande jaktstartsetapp. Efter två dagar leder Sofia Holmgård, Kils OK med 2:39 före Tove Alexandersson, Stora Tuna OK. Precis som vid helgens elitserietävlingar i Luleå, hade Tove valt att även i Idre gå upp i D21 från sin klass D18. Och precis som i Luleå gör hon det med bravur och hamnar mycket högt upp i resultatlistorna.

Jaktstart verkar alltid vara nervpirrande och därför valde jag att gå in i detaljrika områden med de två första sträckorna. Detta för att testa om D21:orna klarade av att hålla rätt läsfart redan från början. Sofia H verkade ha haft full koll på sin framfart medan Tove A tappade riktningen till båda dessa kontroller och hamnade ännu mera efter i jakten på sin ledande konkurrent.

På kortsträckan till andra kontrollen säkrade sig Sofia H mot den höga höjden som finns något till höger om strecket in till skärmen. Med den förlängningen av kontrollen, behövde hon inte läsa av alla smådetaljerna där hon sprang men löplinjen innehåller mycket stökigt upp och ner att ta sig fram i.

Därför hade jag byggt in en annan möjlighet i denna kortsträcka och denna variant fann Ingrid A och delvis Ulrika B. Här går det att springa undan rejält på tre fjärdedelar av sträckan och sedan finlira in. Alltså full speed söderut från 1:an mot stigen. Följa stigen söderut tills gölen på höger sida om stigen skymtar i den långa sänka som leder in i kontrollområdet. Ned i sänkan och upp på åsen bakom, följa åsen tills de små detaljerna dyker upp och då är det lätt att hitta kontrollsänkan. Det går inte att missa för Sofia H:s tre helkurvor tvärhöga höjd står dessutom i vägen.

Till kontroll 3 hade terrängen annat utseende och det blev mera lättlöpt. Samtidigt var det utförslöpning. En sådan här sträcka kan vara livsfarlig för den som  kör den planlöst. Detaljerna i terrängen är inte stora och vid en miss kan man få det att stämma hur galet man än i hastigheten har hamnat. Tove A verkade återigen köra full speed och tappade återigen riktningen men räddades av en sankmark. Att hon sprungit sträckan fort, visar sig i att hon vinner sträckan trots sin utflykt i sidled.

Till den 4:e skärmen fick terrängen återigen en ny skepnad. Nu bjöd jag på racersnabb fjällhed med härliga studsmattor att springa på. Riktigt fartfyllt i lättorienterat område. Det var bara Ingrid A som inte ville springa på hedmarken utan hon krånglade sig fram på ett stenigt vägval som kostade henne 7 extra minuter.

Det snabblöpta passade förstås Tove A perfekt och trots hennes något vingliga framfart,  tog hon in tid på Sofia H.

Fortsättning följer och då skall vi få se nyttan av att som banläggare driva upp tempot på löparna på lämpliga sträckor som till exempel denna enkla till den 4:e kontrollen.

Städjan reser sig mäktigt i Idreveckans tävlingslandskap. Dess särpräglade utseende är vida välkänt.
Den första bilden visar den sida som Städjan vänder mot Idre Fjäll. Här har jag fotograferat fjälltoppen i kvällssol.

Städjans norra sida är helt annorlunda. Här går tankarna mer till formen av en häftig vulkan.
Men ni kan vara helt lugna. Det svenska urberget ligger som vanligt kallt och tryggt och stadigt.

Som kartritare – och kartägare – är jag förstås nöjd med det. Nu slipper jag rita om kartan efter varje vulkanutbrott.

Jag fick en fråga per telefon:
–  Skall du se fotbolls-VM på TV?

– Nej, svarade jag. Jag har för mycket att syssla med kring Idreveckan just nu. Men om Sverige går till final så ser jag kanske den matchen.

Det blev märkligt tyst en stund i luren. Sedan blev jag upplyst om att Sverige inte klarade av att kvala in till detta VM.

Då kom jag också ihåg detta dystra faktum. Det pluppade upp hos mig ett minne av att tidningarna dagen efter den ödesdigra sista matchen hade gråtit några helsidor. Det var snabbt gjort att läsa sporten den dagen. För mig räcker det att veta faktum – man behöver inte gräva ned sig i eländet.

Men trots att Sverige är utslaget från VM-slutspelet i fotboll så skrivs det nu dagligen spaltkilometrar i svenska tidningar om detta för oss helt ointressanta mästerskap. Och det dräller av matcher som dagligen skall visas i vår TV. Säkert inköpta för dyra pengar. Någon måste vara intresserad i alla fall.

Själv skulle jag förstås idag hellre titta på Ljungskile-Brage i svenska Superettan än på Argentina-Nigeria i Sydafrika.

Brage är i alla fall från Dalarna.

Fast helst hade jag förstås i stället i augusti sett hela orienterings-VM visas dygnet runt på sju TV-kanaler med början tre dagar innan tävlingarna startar. Om det nu nödvändigtvis behövs, kan vi också damma av 84 avdankade tyckare som pratar och pratar och pratar men har inget att komma med som man inte kan räkna ut ändå.

Det kanske är denna tyckarmängd som avgör om en sport är en TV-sport eller inte.

Nipfjället, Idrefjällen.

Fjället är färgrikt även på sommaren. På min bild syns blandade sorters fjällterräng framför den stora rasbranten Nipväggen som ständigt eroderas av sol, vind och vatten i de skiftande temperaturer som råder här.

Ett mäktigt hang som i sin karghet är märkligt levande med skiftande färger under olika tider på dygnet och under olika årstider. Det har fått mången konstnär att plocka fram staffli och pensel och fördjupa sig i det trolska färgspelet.

Själv har jag dröjt med blicken i timmar på denna rasbrant och mina bilder på fjällväggens skiftningar är hundratals. Trolskt är ordet.

I år byter vi till SportIdent på kontrollerna efter att ha haft Emit i massor av år. Under Idreveckan de senaste två åren har vi krånglat med enheter som blivit mer och mer kraftlösa.  Mycken tid har fått ägnas åt att se till så de enheter som satts ut, verkligen haft batterikraft till hela tävlingsdagen. Därför har min dataavdelning nu tröttnat och vi hyr SI i stället.

Det har förstås sina avigsidor. Hur ofta har jag inte hört berättas om hur det avslöjande pipet från SI-enheter har räddat vilsekomna orienterare så att de snabbt hittat sina kontroller utan att de vetat var de varit. Det som var början till en bom, har räddats av att orienterarna i sin tappade kartkontakt trots allt varit hyfsat nära sin kontroll. Deras resultatmässiga insats har därför inte berott på att varit duktiga på att orientera utan goda lyssnare i en kritisk situation.

En annan intressant detalj är att sportidentenheterna låter som fågeln fjällpiparen. Det kan bli spännande när jag sätter ut 90 pipkontroller på kalfjället. Fjällpiparna kommer att bli vansinniga över alla dessa likapipande inkräktare. Bland fjällpiparna är det hanen som ruvar på äggen och honan som är färggrann och försvarar reviret. Så förbered er på att bli anfallna av ilskna fjällpipshonor när ni pipstämplar vid kontrollerna. En bra teknik måste vara att i god tid alltid ha helt klart för sig rätt riktning ut från kontrollen – för det kan behövas gå fort till nästa skärm.

Nu tycker jag förstås att det är entonigt att bara ha fjällpiparens ljud i SI-enheterna. Jag tror att jag använder musik- och ljudtillverkaren GarageBand som jag har i min Mac och med det programmerar jag om piperiet lite. Varje kontrollenhet kan ju ha flera ljudslingor inbyggda.

Är ni lite sena till en kontroll så märker SI detta och tuppskriker i stället "Kucklikuuuu! Dags att vakna nuuuuuu"!  
Eller spelar upp något klämkäckt som "Vi gå över daggstänkta berg, fallera" för att betona att ni är helsöliga.

Stämplar ni fel så låter enheten "Koko, koko".

Skulle ni stämpla vid en kontroll och Ludvig van Beethovens Ödessymfoni strömmar ut över fjället i c-moll – då vet ni att ni är nära maxtiden och har varit borta alldeles för länge.

Jag tror det kan bli kul på fjällorienteringen i år. SportIdent kanske är riktigt användbart.


( Efter det här skriveriet kommer nog de flesta  i mål och har bara stämplat med stiftklämmorna i reservrutan ..... )

Anmälningarna till Idreveckan börjar så sakteliga droppa in. Just nu är det deltagare från nio länder anmälda. Sverige, Norge, Finland, Danmark förstås men också Ryssland, Tjeckien, Portugal, Tyskland och England kommer det orienterare ifrån.

De allra flesta svenskarna anmäler sig genom Eventor men en del gör som de utländska deltagarna och anmäler sig med email eller telefon.

Eftersom jag inte kan lägga in de manuellt anmälda på stora anmälningslistan på Eventor, har jag här under knappen Idreveckan / Idre O-week lagt ut de som är anmälda per email/telefon fram till nu. Denna lista kommer jag att uppgradera dagligen.

Bakom varje moln på himlen, även de med regnstänk i sig, finns en värmande sol.   
Och i skogen, även den med grenar som snärjer dig, finns den kontroll du söker.

Några hinder på vägen behövs ibland för ett lyckligt slut.

I torsdags gjorde jag en bom. Ja, en jättebom. Jag lade ut blogginlägget "Utsikt" med en bild mot Idre Fjälls skidbackar. I texten under bilden skrev jag att det var en utsiktsbild från Gränjesåsen. Bilden är från i fjol och jag mindes att jag tog sådana här bilder mot skidbackarna när jag gick på Gränjesåsen och märkte ut kontrollerna där till Idreveckan.

Som en skarpsynt läsare påpekade i kommentarerna, kan bilden inte vara tagen från Gränjesåsen. Riktningen in mot skidbackarna är helt fel.

Nu blev jag med ens som en orienterare som kommit vilse på en sträcka till en kontroll och därför försöker läsa in sig.

Klart är att bilden inte är från Gränjesåsen – men var stod jag då egentligen? Var ser det ut som att jag befann mig vid fotograferingstillfället? Inget i mitt bildminne och inget på själva bilden berättade något för mig att ta fasta på. Förstå att det var irriterade!

Jag svarade den kommenterande med att bilden nog i stället är tagen från sluttningen väster om Städjan (för där hade jag just då också varit och märkt ut tävlingskontroller). Men inom mig kände jag att också det svaret var fel på något sätt. Ja, ni vet hur det är. Den bommande orienteraren lyckas för det mesta att få till terrängdetaljerna så att de stämmer med kartan fast de i verkligheten inte stämmer alls.

Bildgåtan lämnade mig inte i fred. Jag måste lösa den.

Därför letade jag reda på den aktuella bilden i min dator och mitt iPhoto berättade för mig vilka andra bilder jag tagit samma dag. Nu rör jag mig ganska långt på en dag men jag plockade fram de klockslag som bilderna tagits på och då fann jag till slut att jag stått högt upp i Nipfjällssluttningen ovan Nipstugan och genom någon öppning i fjällbjörkarna zoomat in skidbackarna långt därborta. När jag jämförde det antagandet med orienteringskartan, kände jag hur det stämde ända in i ryggmärgen med riktningar och allt annat.

Jag hade läst in mig.

Hur mycket hade jag då bommat? Som ni ser på bilden var jag tvungen att ta fram den jättelånga linjalen för att mäta avståndet mellan Gränjesåsen och fotograferingspunkten. 45 centimeter i skala 1:15.000 ger en bom på 6.750 meter.

En bom på nästan 7 kilometer, alltså. Man kan bli matt för mindre.

Det måste vara den största bom som gjorts på en blogg .....