Idre Fjällorientering inleder som vanligt Idreveckan.  Fjällorienteringen är en tävling med banlängder för långdistans och där de tävlande mest springer på kalfjäll och fjällhed. Med Städjan åt det ena hållet och Nipfjället åt det andra, bjuds det på sköna panoramabilder för de orienterare som tar sig tid att njuta av vyerna. Som här i sluttningen ned mot Foskdalen där Nipfjället (1191 m.ö.h) bildar en bakgrundsfond mot himlen.

Orienteringen på kalfjället är lite annorlunda än skogsorienteringen och är lurigare än man kan tro. Blickar man ut över kalfjället, ser det hela mest platt och detaljfattigt ut men när man springer ut på fjället så visar det sig att det finns detaljer i massor att läsa på. Något som brukar framträda på kalfjället är däremot andra orienterare. De flesta som syns där ute springer en annan bana så de är inte så mycket att ta rygg på.

Med andra ord gäller det gamla vanliga som gällt i alla tider: orientera själv – för din egen skull.

Bitvis har Inlandsisen stökat till även kalfjället med stora höjder, sänkor och dödisgropar och där är det mycket svårorienterat, så det kräver en säker ingång för att man skall klara sig utan tidsförlust i de områdena.

De flesta kommer också underfund med att i fjällsluttningarna blir höjdkurvorna fler än vad man tror. På vägen mot målet brukar de skallrande benen berätta det.

Därför är Idre Fjällorientering både upplevelseidrott och utmaning.

Jag använder ett antal usb-minnen till min dator och alla dessa minnen har jag av någon oförklarlig anledning döpt till "Kart-Bosse". Naturligtvis för att skilja dem från alla andra usb-minnen som kommer i min väg, men ändå. Fantasin tryter ibland, verkar det.

Varje gång som jag väljer att mata ut ett av dessa minnen ur min dator, skriver den:

"Mata ut Kart-Bosse".


Vissa dagar känns det som om jag vore ett djur i Orsa-Grönklitts björnpark.

"Mata ut Kart-Bosse".
           
          "Mata ut Kart-Bosse".

                    "Mata ut Kart-Bosse".

Det moderna samhället har på en och annan punkt fått fotfäste även inom Städjan-Nipfjällets naturreservat. Det har jag märkt. Ta som exempel denna företagsamma hackspett som fixat ett höghus i en torrak. Han hyr nu ut boplatser till andra fåglar. Sviten som är uthackad ganska högt upp, verkar ha fönster åt två håll och den är väl extra dyr, kan jag tänka mig.

Annars står det här höghuset i mycket vacker natur i väglöst land. Flera av Idreveckans banor på den sista etappen passerar här, så när löparna springer förbi, kommer många nyfikna åskådare att titta ut ur bohålorna och kvittra eggande tillrop.

Är ni intresserade av att hyra en lya i en torrak i äkta vildmark, ska ni picka med näbben på bilden så förstoras den och ni kan välja ut er drömvåning.

Utsikt från Gränjesåsen mot Gränjesvålen med några av Idre Fjälls skidbackar. Konstsnön i dessa backar ligger kvar längre än natursnön.

EM i orientering pågår för fullt i Bulgarien. Samtidigt förbereds det för för fullt för det EM 2012 som arrangeras här i Dalarna. Den slutsatsen drar jag av att till exempel två älgar plötsligt fanns inne på gatorna i centrala Falun och polisen kämpade i fyra timmar innan de lyckades mota ut dem i skogen igen. 

Kanske det var orienterarna som helt smart inplanterat ett par unga älgar i Falun, eftersom både EM-sprinten och EM-stafetten skall avgöras i staden och dess skogliga utkanter. Orientering är ju en skogssport och möjligen är det så att till och med stadssprinten blir en skogssport om det springer älgar runt löparna.

Tyvärr lyckades polisen driva ut de två årsgamla klövdjuren ur staden och de riskerar nu verkligen att bli vargmat i stället för pittoreska inslag i orienteringens EM-stad 2012.

I lördags nådde Stiko Per Larsson i sina Graningekängor fram till Oslo efter sin vandring från Stockholm. Hela 71 mil blev det på 29 dagar. En vandring med livesända spelningar varje kväll. Som en elitorienterare har han dessutom varit försedd med gps och det har gått att under dagarna följa med på en karta vilka småvägar som han och hans vandringssällskap valt att färdas på. Även snitthastigheten på vandringen har visats på hans hemsida.

Det skall bli spännande att höra vilka nya låtar som vandringen har inspirerat honom till. Det visar sig säkert när han kommer hem på besök i Leksand i sommar.

I en sänka långt upp på tvärsluttningen till Lill-Nipen på Nipfjället var det bara snö. Hårdpackad, idriven yrsnö. Snödjupet minst tre meter. Så i stället för att finna min kontrollpunkt fick jag nöja mig med att titta på ett spåravtryck uppför sänkväggen.

Vad kan det vara för bestialiskt vilddjur som frivilligt studsat fram här på snön i denna grymma uppförsbacke? Kan det vara en mård, iller eller en listig räv, en osynlig vinterhare eller en vilsegången ungbjörn, en kloig järv, en hockeyspelare från Leksand, en smygande älg eller en varg som förirrat sig in i renbetesland? Kanske bara en kamouflerad dalripa som ville driva med mig?

Eller var det bara jag som av den kramiga ytsnön tänkte bygga mig ett djur som skulle stå där uppe och beundra utsikten över en stor del av Härjedalens fjällvärld  och i söder se långt bortom Särna och Fulufjället?

Men jag hade börjat i fel ände och först gjort djurets utspår – och då sprang det bort från mig.

På vissa ställen är delar av kalfjället en stor, platt studsmatta att löpa på. Då, när tempot kan trissas upp till maximal framfart, har orienteraren inte tid att titta noggrannare på det snabba underlaget. Har inte tid att se vad den lättlöpta studsmattan är uppbyggd av. Upptäcka det finstilta i denna del av terrängen.

Därför har jag tagit en bild rätt ned mot marken på ett ställe på platån mellan Städjan och Nipfjället. Bara någon vecka efter snösmältningen har en massa olika växter skakat vätan av sig och de ser ut så här just nu. Dominerande i bilden är en klase nyväckt lopplummer. Vidare kan jag urskilja några lingonblad, stänk av renlav, mycket krypljung och min favorit bland bären på fjället, nämligen kråkbären.

Går eller springer ni er törstiga på sommar- eller höstfjället och inte finner vatten, är det inte svårt att i stället hitta de svarta kråkbären. Smaken på dem är inte exalterande men de består mest av vatten och en kärna. Någon näve med dessa bär gör er otörstiga igen.

Och kärnfulla. Som Ringhals.

Det är vackert med speglingsbilder – men den här gången blev det också lite mystiskt. På orienteringskartan är denna göl 30x15 meter i yta men direkt efter snösmältningen var den så här omfattande. Jag slängde iväg ett kameraskott mot vattenspeglingen när jag gick förbi gölen. När jag tog upp bilden i datorn, blev jag lite konfunderad över landbacken i bildens övre kant. Är den en spegling i vattnet eller är den på riktigt? Fast upp-och-ned.

En lördagsbild från Idreveckans 3-dagars dag 2 är det i alla fall. Kanske förtrollas också kompassnålen och står på huvudet för de som passerar här under tävlingen. Småfolket kan ha mycket hyss för sig.